Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har börjat titta på den här serien flera gånger men aldrig fastnat – förrän nu. Är inne på säsong 4 och är sådär överdrivet förtjust, som jag gärna blir i serier jag gillar. Det lustiga är att serien väcker en hel del funderingar hos mig som jag aldrig riktigt funderat på förut – så jag tänkte fundera högt på dem nu.

Till att börja med så fascineras och lockas jag oerhört av den fullständiga lojalitet som den här typen av gruppering uppvisar. Brödraskapet är så oerhört starkt, och jag kan inte låta bli att attraheras av det – till en grad att jag nästan blir nervös över mig själv. Men jag misstänker att det har med mina trasiga familjerelationer att göra, och det får stå åt sidan för ögonblicket eftersom det finns mer att diskutera.

Men som sagt var – jag gillar verkligen den här fullständiga lojaliteten och på något sätt, blinda tilliten som finns mellan medlemmarna i klubben. Nu, i säsong fyra, har jag för länge sen insett att det är extremt mycket intriger mellan klubbmedlemmarna och att inget är såsom det synes vara – men ändå.

Det som verkligen fick mig att börja fundera är den nivå de här snubbarna hanterar sina känslor på, för att inte tala om nivån på deras självkontroll. Snacka om att vara utåtagerande och överdrivet reaktiva för minsta lilla. Jag inser ju att det är en livsstil, men på något sätt så känns det ändå så otroligt fånigt att stora, starka karlar som går runt och ser så macho och farliga ut, beter sig som trotsiga fyraåringar.

För mig är det här med självkontroll skitviktigt. Så länge jag kan minnas har jag tvingat mig till självkontroll eftersom jag hela tiden fått veta att sättet jag beter mig på inte är normalt eller önskvärt. Det har inneburit att i stället för att prata om mina känslor har jag stängt in dem, gömt dem och låtsats som att de inte finns. Att agera på dem har i stor utsträckning inte funnits på världskartan.

Därför blir jag väldigt nyfiken på vad som skulle hända om jag provade att göra just precis det. Att bli skitarg i fem minuter om jag skulle råka bli skitarg. Att reagera och agera instinktivt, i ögonblicket, i stället för att hålla tillbaka. Att visa glädje eller sorg om det är så jag känner just precis då.

Man behöver ju inte gå till överdrift, såsom det görs i Sons of Anarchy. Det är ju till exempel inte nödvändigt att skjuta ihjäl någon som gör ett felsteg eller övertramp. Inte heller är det nödvändigt att utesluta någon från ens liv av samma anledningar.

SjälvporträttNär jag tänker närmare på saken så inser jag att det åtminstone på somliga vis påminner en hel del om hur djur lever. Om jag till exempel tittar på min hund – hon reagerar instinktivt, men hon är inte långsint. Att leva på det här reaktiva sättet känns på många sätt väldigt primal (jag kommer inte på det svenska ordet och är för lat för att googla). Det finns ju en viss charm i det – att låta sig reagera direkt, och att därefter lämna det bakom sig.

Fast det förutsätter ju att man kan lämna saker bakom sig, förstås. Tittar man på SoA så inser man ju att de inte alltid lämnar saker bakom sig. Till skillnad från ett djur är de långsinta, planerar och intrigerar åt alla möjliga håll och kanter. Jag vet inte om jag skulle vilja leva så. Inte heller vet jag om jag skulle vilja leva med den mängden våld som existerar i deras värld. Jag skulle inte heller ha lust att riskera att bli ihjälskjuten eller på något annat sätt dö, för att jag klivit över en gräns eller gjort något annat fel.

Så varför lockas jag så av det?

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet