Det jag ska skriva om idag är något jag har gått och funderat på ett tag. Det är ingen nyhet för mig, men mitt sätt att tänka omkring det har förändrats sedan min pappa dog. Det här är en av de märkliga saker som händer med en – i alla fall med mig, när en förälder dör. En förälder är ju, oavsett hur ens relation till hen ser ut, en person som har en väldigt viktig roll i ens liv. När personen försvinner förändras man vare sig man vill eller ej. På gott och ont. Till detta kommer också en hel rad skumma känslor som inte alltid är så smickrande – vare sig för en själv eller föräldern det gäller.
Det stör mig ibland att något som hade kunnat vara förhållandevis enkelt, blev så komplicerat. Med det menar jag hela kulturkrocken och all den röra som uppstod med den, mellan mina föräldrar. Att mamma var så trasig som hon var, att pappa kände sig tvungen att kompensera för allt hon inte klarade av, men han visste inte heller riktigt hur han skulle hantera mig och hur jag var/blev i relation till mamma. Hur som haver är jag ju ett resultat av dem båda, även om jag tror att pappa såg mest av mamma i mig – vilket var hans problem och inte mitt, men det blev mitt problem eftersom jag var tvungen att hantera hans syn på mig.
Jag tänkte alldeles nyss, när jag skrivit ingressen, att jag tror att min pappa har varit rätt överbeskyddande mot mig, på många sätt. Han har överkompenserat mammas oförmåga att ha barn genom att vara väldigt strikt och rigid på många sätt, men han har också varit överbeskyddande. Dessutom har han försökt styra in mig i sitt sätt att leva, vilket inte har fungerat för mig. Framför allt inte när hela mitt liv, både som barn, tonåring, ung vuxen och vuxen, har gått ut på att leva på ett sätt som har varit ok i hans ögon – och känt att jag hela tiden har misslyckats.
Jag är fullt medveten om att känslan av misslyckande är min egen, att den inte nödvändigtvis vare sig är sann (sanning med modifikation), eller att pappa någonsin har tyckt att jag varit misslyckad. Men det spelar ingen roll, för det är min känsla det handlar om här. Och eftersom väldigt mycket av all min problematik bottnar i min barndom, tar jag mig friheten att berätta om det ur någon slags barnperspektiv.
Eftersom min pappa alltid, under hela mitt liv, har upplyst mig om att jag är så oerhört lik min mamma – och det har alltid varit underförstått att det är dåligt, så har jag alltid, alltid, kämpat och försökt och ansträngt mig för att vara så normal som möjligt. Eftersom jag nu har varit och är resultatet av den här kulturkrocken, eftersom jag själv har varit (och i viss mån fortfarande är) så trasig på grund av det, har jag inte riktigt klarat av att vara “normal” på ett sätt som varit ok i min pappas ögon. Det är i alla fall min upplevelse av det, och jag tror inte att den på något större vis är felaktig. Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt att jag kan fungera självständigt, att jag kan vara min egen person, utan jag har alltid känt att jag måste ha pappas välsignelse, oavsett vad det handlar om.
Jag vet inte om det är jag som är långsam, men det har gått ungefär femton månader sen min pappa dog. Jag sörjer fortfarande, även om det inte är på samma akuta, skärande sätt som det var då. Men jag har noterat en hel del skillnader i hur jag tänker omkring pappa. Tidigare har jag velat ha honom så nära mig som möjligt – och då menar jag inte att jag vill ha hans aska i en urna i bokhyllan, utan mentalt och känslomässigt nära. Varje gång jag har gjort något särskilt har jag tänkt ungefär som i “ser du, pappa, ser du vad jag gör nu?”, och på något sätt förväntat mig en reaktion. Det bör tilläggas att jag tror på avlidnas närvaro och någon slags kommunikation med dem.
However.
Bara de senaste veckorna har jag noterat, när jag tänker på olika saker, att jag fortfarande på något vis ställer frågan till pappa – men sekunden efteråt påminner jag mig om att han är död och att hans åsikt om saken inte spelar någon roll. Dels kan han inte ha någon – eftersom han råkar vara död, dels så har jag börjat reflektera över att jag måste lära mig att… jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, faktiskt. Stå upp för mig själv? Vara mig själv? Lära mig att inte hela tiden förlita mig på att det finns någon att luta sig mot? Att vara min egen pelare och inte behöva ha ett konstant stöd?
Jag märker att det låter som att jag har frågat pappa om saker är ok i tid och otid, och så är det inte. Snarare tvärtom. Det här är en rent känslomässig sak för mig – jag har kunnat luta mig mot vetskapen om att han funnits där, vare sig vi pratade varje dag eller inte (och det gjorde vi inte, förutom på slutet).
Jag känner mig osäker på om min poäng går fram, för det är svårare att förklara det tydligt än jag trodde. Det jag vill komma fram till är i alla fall att jag har påbörjat någon slags medveten process om att frigöra mig från pappa, att bygga upp och bli stark i mig själv, utan honom. Jag har velat ha honom nära under det här dryga året för att jag inte velat släppa taget, men nu har jag faktiskt börjat tänka i banorna om att han behöver lämna mig i fred om jag ska kunna leva mitt liv – som jag vill. På mitt sätt. Utan att känna att jag behöver hans välsignelse för de val jag gör, eller att jag behöver att han är nöjd.
Och tro mig; för att vara jag är det här en rätt saftig självinsikt. Att jag är den som ska vara nöjd med mitt liv – ingen annan.