Jag har alltid, i hela mitt liv, varit en bokmal. Jag har plöjt böcker på löpande band. Minst fyra böcker i veckan har jag läst. Men för – jag vet inte ens hur många år det rör sig om, men för ett gäng år sen slutade jag läsa. Helt och hållet. Jag hade inte ro och kunde inte koncentrera mig. Jag klarade av att läsa några rader i taget, men kunde inte koncentrera mig längre än kanske tre, fyra sidor.
Jag sörjde.
På senaste är det många saker som har förändrats. En av de roligare sakerna är just det här med att läsa böcker. Jag har som sagt var inte klarat av att läsa längre textstycken utan att tröttna efter några rader, vilket är oerhört olikt mig. Men i höstas fick jag för mig att köpa hem ett par böcker om saker som intresserar mig, och faktum är att jag sträckläste dem. Bara det i sig är helt otroligt för att vara jag numer. Förr sträckläste jag jämt böcker.
Och bara nu för några dagar sen, mitt i natten, fick jag för mig att jag skulle parkera i soffan, hänga lite med djuren – och läsa. Varpå jag mer eller mindre plockade en bok på måfå ur bokhyllan (och tro mig, jag har många böcker) och satte mig och läste. Och jag läste länge och mycket. Inte halva boken, men närapå. Idag var jag ner i tvättstugan, och medan jag väntade på att maskinerna skulle bli klara, läste jag ut boken.
För den som inte varit med om det här kan jag föreställa mig att det är svårt att förstå, men alltså – shit. Vilken jävla grej. Boken jag läste nu är inte den bästa jag har läst (har läst den förut), men bara det att faktiskt klara av att koncentrera sig en längre stund på att läsa. Och att dessutom uppskatta och njuta av det.
Jag kan inte se det här på något annat vis än tillfrisknande, faktiskt. Och om jag kan tillfriskna såpass att jag kan läsa igen, har jag vunnit otroligt mycket. Det här att hitta bitar av sig själv som har saknats under lång tid är klart underskattat – fi fan, vad det här är häftigt.
Jag kanske blir en hel version av mig själv till slut, ändå. Who’d have thought!?
För varje sån här grej som jag återupptäcker känner jag hur alla delar av det som är jag närmar sig varandra och långsamt sluter leden omkring kärnan av mig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på annat sätt. Men det trasiga kärlet av glas som var jag för inte så länge sen, har i sakta mak börjat laga sig själv och jag börjar uppleva mig själv som contained.
Jag har pms och även om jag tar Premalex just den här gången så känner jag mig ändå lite blödig. Den här stillsamma lyckan jag känner över att kunna läsa igen ger mig en klump i halsen och om jag ansträngde mig lite skulle jag nog kunna sätta mig och gråta, bara för att.
Det är fint att stegvis nå en högre grad av tillfrisknad. Så oerhört fint.