Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Arkiv

Klockan var nån gång efter sju på kvällen. Jag stod på den lilla gräsplätten utanför huset och rökte. Hade precis kommit tillbaka från en promenad med hunden. I flera dagar hade jag vetat att det snart var dags. Man tror att man är förberedd, och sen kommer samtalet.

Med tanke på att han dog i cancer, så var det ju inte oväntat på något som helst sätt. Vi visste i säkert ett par år innan att det i slutänden skulle bli så. Men det gör det ju varken lättare eller roligare.

Att förlora min pappa är nog en av de mest märkliga upplevelser jag varit med om i mitt liv. Jag har varit med om många förluster, flera som jag trodde skulle ta knäcken på mig. Jag har alltid trott att jag skulle gå under den dag pappa dog, men nu har den passerat med råge och jag har inte gått under än.

Däremot så sörjer jag än. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta med det. Och det finns så många saker att vara ledsen för. Mest tror jag att jag sörjer antalet dagar som passerar mellan den sista gnuttan liv i honom, och det ögonblick jag befinner mig i just nu. Antalet ökar för var dag som går, och det gör mig oerhört ledsen att jag inte kan dela dem med honom.

Nog för att jag och min pappa har haft konflikter i våra dagar. Det har vi. Och hade han levt nu, hade jag säkert hittat någon anledning att bli vansinnig på honom – igen.

Men det spelar egentligen ingen roll. Han hade i alla fall varit här med mig. Även om vi inte har levt tillsammans på många år, så hade han i alla fall funnits i mitt liv. Nu finns han ju liksom inte.

Jag sörjer också allt det vi blivit bestulna på. All den tid vi kunnat ha tillsammans, som vi inte fick. Det är också något som retar mig till vansinne. Det finns så många saker jag hade velat göra med min pappa. Nu rinner allt det ut i ingenting och kommer aldrig att bli av, eftersom han inte finns där att göra dem med.

Så i stället sitter jag här och gråter så tyst jag kan för att hunden inte ska tycka att det är läskigt och ge sig på ytterdörren. Hon tycker inte om när jag är ledsen – eller nyser, för den delen. Vissa gånger får hon dock helt enkelt leva med det.

Så, kära pappa. Jag tänker leva mitt liv så länge jag kan, så bra jag kan. Jag tänker använda det jag har lärt mig och göra den kunskapen till min egen. Jag tänker vara mig själv till fullo, och inte vara varken dig eller mamma. Under tiden hoppas jag att du besöker mig lite då och då, så jag vet att du finns därute. När det blir min tur att gå förväntar jag mig att du möter mig och visar mig dit jag ska.

Jag tänker också ta mig friheten att sörja dig precis så mycket jag behagar, och precis exakt när jag vill. Förutsatt att jag inte blir dement, får Alzheimers eller liknande, kommer du aldrig att bli glömd så länge jag lever.

Jag hoppas innerligt att jag kommer ihåg läxan jag lär mig varje gång någon dör; att ta hand om mina relationer – det jag är som allra sämst på. Men håll tummarna för det, pappa.

Du och jag kommer i alla fall att ses igen. När jag har levt mitt liv färdigt, oavsett hur långt eller kort det blir.

 

Translation