Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag berättade ju att jag skriver en del på en annan blogg just nu – en livsstilsblogg som jag inte delar med mig av offentligt. De senaste veckorna har jag skrivit nästan in absurdum om grundläggande behov och mina känslor omkring det. Jag tror att det har kickat igång min intuition som varit frånvarande under rätt många år.

Det är skitläskigt.

När jag var barn, tonåring och ung vuxen – upp till kanske runt trettio eller så, var jag oerhört duktig på att känna av stämningar i ett rum. Med min uppväxt var man tvungen till det. Jag bodde hos pappa från och med två års ålder, och träffade mamma varannan helg eller så. Att åka fram och tillbaka innebar ett ständigt behov av anpassning, men också ett ständigt behov av att känna av stämningen hos framför allt mamma. Jag utvecklade en intuition som slår det mesta, faktiskt, om jag får säga det själv (och HA! det får jag, eftersom det är min blogg!).

När jag blev sådär riktigt sjuk för lite drygt tio år sedan, försvann den där förmågan. Jag antar att det beror på att jag stängde av det mesta som har med känslor att göra. Faktiskt har jag saknat det, till och från, även om det på sina vis har varit skönt att slippa också. Det finns vissa, väl valda tillfällen, när jag har noterat att jag kunnat känna av att något inte är som det ska, men det har varit så övertydliga situationer och med personer jag känner rätt väl.

Men nu helt plötsligt. Efter så många år utan, har den här förmågan slagits på, på jävligt hög volym. Jag har en situation där något har förändrats – och det känns som att det är till det sämre, men jag vet inte.

Det jag tycker är så sjukt drygt med det här är att det bara är en känsla. Jag brukar i och för sig kunna lita väldigt mycket på just min intuition, men ibland är det oerhört svårt att veta vad den säger. Det är som en vibration i luften, bara. Det är något som har skiftat, men jag kan inte se/höra/förstå exakt vad. Men det är som om en ton i kommunikationen har förändrats och låter fel. Inte nödvändigtvis falskt, bara fel. Annorlunda än innan, och innan jag kan lista ut vad det är som felar, går jag runt och känner mig orolig.

Det får mig att tappa fotfästet en aning. Situationen det handlar om, i sig, är för tillfället ointressant. Men fenomenet, att min intuition slår till stenhårt bara sådär rakt av, gör att… ja, men att jag tappar fotfästet. Jag kan inte uttrycka det på något bättre sätt. Jag tappar lite balansen, det blir vingligt och småjobbigt att försöka hålla sig rak.

Men för en gångs skull, och jag kan bara anta att det ligger någon slags känslomässig mognad bakom, har jag tagit mig för att fråga om det bara är jag som tror att det känns konstigt, eller om det faktiskt ligger något bakom – och i så fall vad. Jag är väldigt konflikträdd, och jag är ännu räddare för att prata om mina känslor när det har med sånt här att göra. Det attribuerar jag också till mamma – att prata med henne om känslor innebar att ta på sig skulden, att backa, att gå med på att man själv var den som gjort fel fast att man egentligen visste att det inte var så… Det gör att det inte är så lätt för mig som vuxen, eftersom jag trots att jag är medveten om det, har det mönstret inbyggt.

Så jag hoppas att jag lär mig något vettigt på och av det här. Att det inte är farligt att ta upp hur saker känns i en situation. Men alltså, jag har gått runt en period mer en svag oro i magen, och så det här med intuitionen helt plötsligt… Även om det känns skitjobbigt, så kan jag ändå inte låta bli att glädjas en aning åt det och tycka att det är skithäftigt.

För faktum är att det här med att kunna känna av stämningar är oerhört praktiskt, om inte annat.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation