Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det är tack och lov inte ofta det händer, men kanske en eller ett par gånger per år hamnar jag i en sinnesstämning som är så fruktansvärt påfrestande att vara i. Jag får ett sånt extremt behov av att bli sedd och bekräftad, och det tar liksom aldrig slut. Det är inte ett behov som kan tillfredsställas, utan jag måste rida ut det och känna mig ascrappig under tiden.

Det är vid de här tillfällena jag kläcker ur mig saker jag oftast ångrar ett par dagar senare, och ber om ursäkt för till alla och envar som vill höra på. Jag ställer vad som i stunden känns helt rimligt, men ett par dagar senare helt orimliga, krav på folk. Det är som att jag har sjutton biljarder avgrunder staplade ovanpå varandra, som alla skriker och vrålar efter att fyllas med att jag blir sedd och bekräftad.

Det går liksom inte att fylla det behovet, bara sådär rakt av. Min misstanke är att det är något slags effekt av att jag inte blev sedd och bekräftad när jag var barn, och så uppstår de här tillfällena utan att jag riktigt förstår varför. De händer inte tillräckligt ofta för att det ska vara lätt att se ett mönster.

Jag skriver just nu en hel del på ett annat ställe, där jag på grund av innehållet uttrycker mig på ett helt annat sätt än jag gör här. I den här och de andra av mina offentliga bloggar har jag ett ganska praktiskt och rationellt sätt att uttrycka mig. I den här bloggen, som är en livsstilsblogg, märker jag att jag har lättare att uttrycka mina känslor, men framför allt mina behov, på ett sätt som jag aldrig har gjort här.

Jag kanske borde öva mig på att uttrycka mina behov även här.

Det är märkligt hur olika sidor av en själv kan se så olika ut, även om kärlet som håller dem samman – jag – är densamma.

En av de saker jag på det senaste har märkt att jag behöver (på tal om behov) är att speglas av andra. Jag är introvert, så jag har inget emot att gå runt och lalla för mig själv här hemma, men det förtar inte behovet av att bli sedd, bekräftad och speglad av andra.

Jag känner ett fåtal personer som är mer än fantastiska på att spegla människor i sin omgivning. Det är personer som får mig att känna mig levande och närvarande. Vid de här märkliga, påfrestande tillfällena skulle jag verkligen behöva ha en bunt sådana runtomkring mig, som kan hjälpa mig att få ner mig på jorden igen.

Det som är så extremt jävla asdrygt är att jag vet hur dum i huvudet jag blir när de här episoderna uppstår. Jag vet precis, exakt hur jävla korkad jag blir, men det går liksom inte att stoppa det.

Tack och lov, eftersom jag är medveten om det, kan jag förvarna folk som riskerar att råka ut för alla de grodor jag kläcker ur mig. Jag vet nämligen också att jag egentligen inte menar det, även om jag tror att jag gör det just precis då. När det här har passerat kommer jag att behöva be om ursäkt till de jag varit otrevlig och betett mig illa mot.

Det är inte alltid så jävla lätt att vara jag.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation