Jag känner mig skör. Inte sådär så jag går sönder helt och hållet, men sådär så att jag aldrig får tiden och möjligheten att få lugn och ro. Det är hela tiden något jag måste tänka på, något jag måste oroa mig för, något jag irriterar mig på, vare sig jag vill eller inte. En del saker tar överhanden. Andra saker hanterar jag bättre om eller när jag äter/sover. Som idag, till exempel.
Det är en dryg vecka sedan jag lämnade in stämningsansökan. Jag har till väldigt stor del släppt det – jag har inte den blekaste vad tusan jag har skrivit för något. Det är ganska skönt att kunna göra på det viset. I samband med det var jag hem till Sala och hämtade hem pappas boksamling samt lite möbler jag fått. Ett kärt besvär att försöka göra plats och få rum med allt, men det har inneburit en stor ommöblering och omorganisation av mitt hem.
Jag är inte klar än.
Och jag önskar att jag kunnat få fokusera på det, eftersom jag tycker att det är rätt påfrestande när hela mitt hem är en enda stor hög av damm och röra. Tro mig, jag är vare sig pedantisk eller en ordningsmänniska – men det är skillnad på att ha stökigt och att det är kaos för att det är för många saker som behöver flyttas på samtidigt men det går inte för att det står saker i vägen som också behöver flyttas – helst till andra sidan lägenheten, där det är fullt. Det är som att flytta, fast att man inte flyttar. Och det är skitjobbigt. Jag tar lite i taget, vilar lite, tar lite till, vilar lite, och så vidare. Jag orkar inte ha bråttom.
Men så kommer dagar som denna, när jag inte sovit tillräckligt. Alls. Bara några timmar, vilket är flera timmar för lite. Och så får jag ett brev från Tingsrätten där de undrar vad det egentligen är jag vill. Personligen tycker jag inte att jag har varit annat än överdrivet tydlig, men uppenbarligen inte tillräckligt. Skör som jag är just nu, dock, känner jag mest att jag blir irriterad, sur, jävligt grinig, frustrerad, förbannad och ännu mer irriterad över att det tar så in i helvete jävla lång tid innan de får arslet ur och tar ett beslut. Har man en fråga – ring eller maila och fråga. Det går fortare. Men nej, då. Byråkrati är mycket viktigare än individers önskemål och behov.
Låt oss bara konstatera att på det stora hela känner jag mig inte särdeles välvilligt inställd till myndigheter just precis nu.
Precis när jag läste brevet och en lång stund därefter trodde jag att jag skulle vara på dåligt humör hur länge som helst. Men efter lite mailande med folk jag känner samt det faktum att jag åt varm, lagad mat, gjorde sitt till. Framför allt maten. Jag upphör inte att fascineras över det där – att mat kan göra så stor skillnad, sådär direkt. Fast det befäster ju onekligen det faktum att för att må så optimalt som möjligt i vilken situation som helst, bör vi som är bipolära ha sovit och ätit ordentligt. Jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg det, även om det på i alla fall en del sätt och ibland känns som att jag håller på att förlora greppet.
Jag kan i alla fall skvallra om att mitt hem börjar ta form igen. Det är fortfarande för mycket grejer – framför allt möbler. Jag ska göra mig av med några saker, faktiskt. Det går liksom inte att ha allt hemma, och jag önskar mig så mycket ordning som möjligt just för ögonblicket. En del saker har jag fått, en del har jag köpt – men det spelar liksom ingen roll… nu ska det väck.
Och det blir nog bra i slutänden. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar, men det är klart att jag blir färdig. Någon gång. I slutet av veckan, kanske. Det återstår att se. Men jag ser fram emot att kunna använda min soffa som under mer än en veckas tid varit proppfull med böcker och en massa annat diverse.
Håll tummarna för att jag kan andas ut gällande åtminstone detta, hellre förr än senare.