Det var ett tag sen jag mådde så intensivt dåligt under en dag, som jag har gjort idag. Förra inlägget var ju verkligen inte kul att skriva, och förmodligen inte heller särdeles upplyftande att läsa. Tursamt nog blev jag distraherad från mitt crappiga mående, och även om man ibland tror att det inte går att stoppa de här dryga tankarna, så går det faktiskt. I alla fall ibland.
Just idag krävdes det ett väldigt praktiskt distraktionsmoment, och det fick jag. Förra veckan var jag och hämtade hem saker efter min pappa, samt saker jag fått av hans änka nu när hon håller på med sin frigörelseprocess. Bland annat tog jag hem ett rätt stort bord som jag inte får upp till lägenheten på egen hand. Har frågat om hjälp flera gånger, men folk jobbar, är sjuka, upptagna och så vidare. Alltså har bordet legat i min bil och tagit plats, och hundburen har stått i källaren och inte gjort någon nytta.
Men idag fick jag hjälp att bära upp bordet. Och att bära ner de bokkassar jag inte ska ha kvar. Hade jag plats skulle jag nog kunna tänka mig att ha behålla allt, bara för att. Men nu har jag inte plats – och egentligen har jag nog inte plats för de böcker jag valt att behålla, ens. Men jag tänker behålla dem ändå. Med vilja, våld och vaselin går det mesta. Plus att jag troligen måste linda in hela lägenheten (på utsidan, alltså) med ducktejp för att den ska hålla ihop när jag möblerat om och proppat in böcker i bokhyllor och förmodligen överallt annars också. Herregud.
Det som känns trevligt med att få hem ett nytt bord och en massa annat smått och gott är nödvändigheten att möblera om. Det finns massor att vara ledsen över med det också, men jag väljer att vara glad i stället. Men det som gläder mig mest just nu är att jag dels kan få ut symaskinen från köket. Jag sitter och syr vid köksbänken och symaskinen står där jämnt. Det är inte sådär jättebra med tanke på matlagning – och att jag äter LCHF, så mat för mig innebär stora mängder fett. Sen är det inte heller bra för datorn (som också står i köket) med tygdamm. Alltså åker symaskinen ut i vardagsrummet nu. Det blir en ganska massiv ommöblering – så är i alla fall planen.
Det bästa av allt med dagens fysiska aktiviteter – att släpa upp bordet, att släpa ner bokkassarna (de tar upp precis hela baksätet, även på höjden), är att jag kunde släppa alla dryga, jobbiga, påfrestande tankar och all denna eviga oro, åtminstone för ett tag. Det kommer nog tillbaka, misstänker jag, men för tillfället har de sjunkit ner ett antal nivåer för att ge plats åt tankar om böcker, bokhyllor, bord, eventuell ommålning av bord, ommöblering – och en massa annat som hör till det. Och även om i princip ingenting känns bra just nu – inte ens här hemma, för hur som haver; det kommer att ta ett tag innan jag får ordning på allting, så var/är det ändå skönt att åtminstone för en stund kunna släppa det en aning.
Något annat jag är glad över just nu är att jag i morgon äntligen ska träffa en kvinnoläkare och prata om min pms. Jag vet inte om det är på grund av den MSM jag började äta för ett tag sen (kosttillskott), eller kanske rentav stress, men efter min senaste pms har jag inte fått mens än – och den borde ha kommit för kanske tio dagar sen. Och näh, jag är inte gravid, för jag har inte ett aktivt sexliv. Oavsett vilket ska det bli skönt att prata med någon som förhoppningsvis kan ge mig lite vettig hjälp, för min pms är fullständigt olidlig och påverkar precis hela mitt liv. När jag inte har pms (vilket jag har 2 – 2½ vecka i månaden) har jag mens, och den “normala” tid jag har oroar jag mig för att pms’n snart sätter igång igen. Så – kvinnoläkare – here I come!
På det stora hela, just nu, tror jag att det som egentligen retar mig mest och gör mig som mest frustrerad, är att en hel del saker är på gång, men jag har verkligen ingen kontroll över det hela. Jag blir rastlös och irriterad och frustrerad, och det är inga särskilt konstruktiva eller positiva känslor att dras med. Och den som ens överväger att säga; ha tålamod – stick och brinn din fula, äckliga jävel.
Oavsett vilket – det jag tänkte komma fram till i slutänden, och det som rubriken lite snyggt hintar om… Herregud vad skönt det är att kunna tänka klart igen. Även om det bara är för en stund, till jag får en mental och känslomässig flip igen och smäller av i ren frustration. Men ändå. När jag blir sådär stressad så det verkligen tar över min tankeförmåga, då är det fan inte kul. Det är inte skitkul nu heller, men jag kan i alla fall tänka någotsånär klart.
Man får vara tacksam för det lilla.