Jag har sällan ångest. Tack och lov, får jag säga, eftersom det är väldigt påfrestande att ha det. Jag skulle ljuga om jag sade att jag rids av ångest just nu, men faktum är att det jag känner och upplever just nu ligger ganska nära ångest. Jag är fortfarande så fruktansvärt trött att jag nästan smäller av, och just idag trycks jag ner oerhört tungt av en absurd mängd oro.
Det blir säkert bättre när jag väl får arslet ur vagnen och bryter ihop. Jag känner liksom att gråten befinner sig någonstans inom hyfsat räckhåll, och jag hoppas att den bryter fram snart (kraftigt på gång, märker jag). Igår upptäckte jag nämligen att min elräkning avvisats på grund av att det inte fanns teckning på kontot när den skulle dras. Behöver jag påminna om att jag fortfarande har en god man? Jag har givetvis upplyst min god man om saken, bara för att få till svar att den minsann betalades den 19:e, varpå jag skickade en skärmdump på den avvisade betalningen.
Dessutom har jag skickat detta till både Överförmyndarnämnden och Tingsrätten. Till Tingsrätten bland annat eftersom jag begärt avslut på det här godmanskapet med omedelbar verkan, och det har gått rätt lång tid sedan jag först lämnade in en sån begäran. Jag blir så fruktansvärt trött på allt så jag smäller av. Jag trodde att jag kanske skulle kunna släppa en hel del oro när jag fått iväg allting, men tji fick jag.
Nu oroar jag mig inte särdeles för att bli av med elen. Min god man får helt enkelt ordna upp det här. Men bara grejen. Bara det att en räkning inte är betald. Och när det handlar om just el så har jag varit utan el tillräckligt många gånger, tillräckligt länge, för att aldrig vilja vara utan igen (om jag inte väljer att vara det, men då är det en helt annan sak).
Det är så sjukt jävla jobbigt att vakna, och millimeter för millimeter kommer medvetandet om att något är fel. Millimeter för millimeter kommer oron, för att sen slå till med full kraft upphöjt i kubik och kvadrat. Sen ska man liksom gå runt en hel dag och hantera den där oron som ligger där och puttrar under ytan. Hela tiden. Konstant. Att dessutom veta att jag inte har någon kontroll över det som händer – och då tänker jag på avslut av godmanskap, stämningsansökan, skulder och så vidare… Att inte ha kontroll över allt detta gör mig inte direkt lugnare.
Varpå jag bröt ihop.
Sådär. Nu har jag bölat första gången idag. Det återstår att se om det blir fler gånger. Jag vet inte om jag nödvändigtvis känner mig superlugn än, men det kanske kommer. Hoppas jag. Fy fan. Jag är helt slut. Får man gå i ide till allt är ordnat? Bara leka död ett tag och hoppas att allt löser sig under tiden?
Jag skulle verkligen, verkligen vilja det.
Nu ska jag försöka distrahera mig i en dryg timme tills min boendestödjare hör av sig. Wish me luck.