Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det är egentligen ett uttryck jag verkligen, verkligen inte tycker om. Artist kan ju innebära lite av varje, men det har oftast en konstnärlig koppling – och med tanke på att jag varit kreativt lagd i hela mitt liv känner jag mig egentligen inte bekväm med att säga att jag är slut som artist.

Just idag tar jag mig dock friheten att säga det ändå. Fy fan, vad jag är slut som artist.

Som ni vet bestämde jag mig ju för att stämma Överförmyndarnämnden här i Västerås, för hur de har behandlat mig och mitt ärende. Efter många turer fram och tillbaka mellan folk som läst och tyckt om det jag skrivit, har jag nu äntligen lämnat in stämningsanmälan till Tingsrätten. Nu har jag ingen som helst kontroll över skeendet – nu kan vad som helst hända. Håll varenda tumme ni har för att det går åt rätt – det vill säga mitt håll.

Det har för övrigt hänt en del sen sist. Jag skrev på arvskiftet efter pappa i torsdags förra veckan, vilket möjliggör att jag kan bli skuldfri inom någon slags framtid. Det jag ärver överskrider de skulder som ligger hos Kronofogden, vilket är trevligt. Det som är mindre trevligt är att arvet mättes ut redan innan arvskiftet var färdigt. Det är alltså Kronofogden som kommer att sälja de aktier jag har ärvt. Det är för all del inga aktier jag vill ha, så för den sakens skull har jag inga problem med det. Det jag oroar mig för är att Kronofogden kommer att nöja sig med att sälja för den summa jag är skyldig, och att jag inte kommer att kunna få överskottet som det blir om man räknar på marknadsvärdet. Och jag har behov av det överskottet så att jag kan göra det jag hade tänkt mig.

Jag kan faktiskt inte låta bli att känna mig lite småirriterad över det här. När jag lämnat in stämningsansökan idag, besökte jag Kronofogden för att prata lite om det här med arv, skulder och så vidare. Och jag känner att det ligger rätt långt utanför min kompetens. Visst, jag är en vettig människa. Men när det handlar om sånt som är så trassligt som mina skulder och allt omkring det, känner jag att jag inte alls har koll på vad tusan jag håller på med. Det är liksom nu jag skulle behöva ha en vettig god man. En som vet vad hen håller på med och som kan göra saker i rätt ordning, på rätt sätt och så vidare. Jag har fan ingen aning om vad jag håller på med, vad jag bör fråga efter och om, vilka följdfrågor jag bör ställa och så vidare. Jag känner mig mest förvirrad.

Så återigen – håll varenda tumme och tå ni har så att Tingsrätten bestämmer sig för att följa de yrkanden jag har ställt i min stämning. Det innefattar att den person jag vill ha som god man faktiskt förordnas som det – omedelbart.

I vilket fall – nu är jag så sjukt jävla slut som artist. Fy fan, vad jag är utmattad. Den här stämningsansökan har jag hållit på med rätt länge, bara den. Jag har velat få in den i flera veckor, men än den ena och än den andra behövde läsa och kommentera först. När jag väl beslutade mig för att den skulle vara klar var jag så slut att jag helt enkelt inte orkade ta mig iväg och lämna in den. Nu är det gjort, och så samtalet med Kronfogden. Ja, dessutom var jag in till Skatteverket, men det var en så jävla lång kö att jag gav upp och gick därifrån.

Dock har jag belönat mig själv genom att investera i TRE par nya skosnören (till mina kängor som äter skosnören så jag blir alldeles luspank) samt ett helt gäng påsar löste. Jag förtjänade faktiskt båda delarna. Jag förtjänar i och för sig mycket mer än så, men ett steg i taget. Skosnören och lösviktste först. Andra belöningar senare. Till exempel tänker jag på vilket sätt jag än kommer på, ta och tatuera mig igen.

Utöver detta har jag dessutom släpat framför allt bokkassar till förbannelse. Pappas änka genomgår en frigörelseprocess från pappa, och gör sig av med dels hans grejer, men bygger sig också en tillvaro utifrån hur hon vill ha det utan honom. Det har inneburit rensning av bokhyllor på pappas böcker – och de trängs nu i stället i mitt vardagsrum. Det är ungefär 20 papperskassar med böcker, och av det jag hunnit gå igenom so far så är nästan hela min soffa full med böcker jag ska behålla. Jag kommer att behöva både vilja, våld och vaselin för att bända in alla böcker i mina bokhyllor, plus ducktape för att tejpa utsidan av hela lägenheten så allt håller ihop.

Så nu är jag helt slut. Slut i kroppen efter alla bokkassar. Slut i skallen efter all stress, alla känslomässiga berg- och dalbanor under väldigt lång tid, alla tankar omkring allt som borde ha gjorts åt min situation men som inte gjorts, plus allt annat jag inte kommer på just nu. I am so wasted.

Och för en gångs skull känner jag att det är ok att vara det. Det är ok att vara slut. Det är ok att vara både sur, irriterad och förbannad på allt som inte åstadkommits åt min situation. Jag tänker inte vara det för alltid, men just precis nu tänker jag tillåta mig att vara det, så att jag förhoppningsvis kan släppa det sen.

Skvallrar givetvis om vad som händer allt eftersom. 🙂

 

Arkiv
Translate