Mitt upp i allt som har med god man och hela baletten att göra, har det dykt upp något helt annat att oroa sig för. Det är i och för sig, i ärlighetens namn, inte helt nytt. Det har pågått under ungefär ett år, men det börjar bli mer frekvent nu, och jag börjar oroa mig för det hela på ett helt annat sätt nu. Det handlar om min hund Ella och att hennes medfödda fel på höfter och armbågar börjar märkas mer och mer (C-höfter och måttliga pålagringar på armbågarna, för den som har koll).
Gudarna ska veta att jag inte har varit den bästa matten till min hund genom årens lopp. Jag har varit sjuk större delen av tiden, på ett eller annat vis. Har det inte varit bipolariteten med paranoia och annat skit, så har det varit hypotyreosen som spökat. Men jag har alltid älskat min hund, och jag har älskat henne väl.
Av det skälet blir jag sjukt nervig när hennes haltande blir mer frekvent. Det började förra hösten när hon slant på en våt sten i skogen. Hon haltade ett tag efter det, men det gav sig efter ett tag. Sen har hon haltat lite i perioder, och går orent i perioder (med orent menar jag att hon inte riktigt haltar, men jag ser att något inte är som det ska). På senaste har allt detta hänt lite oftare och lite tätare än tidigare, och jag börjar bli orolig.
Eftersom Ella kommer från Försvarsmaktens hundavel och jag från början var fodervärd åt henne, var jag med när hon gjorde sin röntgen vid ungefär ett års ålder (man röntgar höfter och armbågar för att se om det finns medfödda fel). Redan då var det uppenbart att hon var rätt trasig.
Jag är ingen expert, men det finns en skala för just höfter på hundar. A är bra höfter – D är så trasiga höfter att hunden kan behöva avlivas redan innan ett års ålder. Ella har C-höfter, och då kan ni ju själva tänka er in i det påtagliga allvaret i det hela. När det gäller armbågarna så är måttliga pålagringar värre än “bara” pålagringar, efter vad jag förstått.
Oavsett vilket. Jag trodde att jag skulle få ha Ella kvar i kanske sju år. Nu är hon åtta, och blir nio i mars nästa år. Redan över ett år längre än jag trodde från början. Det är jag givetvis oerhört glad och tacksam för, men helst vill jag ju ha henne kvar i all evighet. Förutsatt att hon är frisk, förstås.
Och det är ju här det blir problematiskt. Ella är min första hund. Jag har inte varit med om det här förut. Jag vet inte riktigt vad jag ska titta efter. Jag känner min hund väldigt väl, förvisso, och jag tycker inte att jag ser några tecken på att hon har ont, just. Inte heller tycker jag att hon ser ut att ha sämre livskvalitet. Ännu, i alla fall. Men det senaste året har vi varit tvungna att anpassa längden på våra promenader till hennes dagskick, vilket vissa dagar innebär att det blir oerhört korta promenader. Jag har köpt en klövjeväska som vi använder en gång om dagen för att träna muskler som kan bära upp de dåliga lederna. Hon äter dessutom kosttillskott i form av bland annat glukosamin i förebyggande syfte.
Men ungefär där tar det stopp. Jag har inte råd att ge henne dyra värktabletter – och faktum är att jag inte vet om jag ens har lust med det. Jag har alltid sagt att jag hellre tar bort henne tidigt än att hon ska behöva gå och äta en massa tabletter och sådär i största allmänhet behöva leva sämre än hon behöver. Jag har inte heller råd att låta henne simträna eller liknande.
Hon kommer aldrig att behöva lida mer än nödvändigt, men frågan är ju när och vart man drar den gränsen?
Jag kommer inte att behöva avliva min hund i morgon. Inte heller nästa vecka, eller ens nästa månad. Men om det ska fortsätta i den här takten så kanske jag måste börja förbereda mig på att det blir nödvändigt – i alla fall inom ett år. Jag vet verkligen inte, och det är nästan värst av allt.
När jag har tagit bort mina katter har jag nästan velat göra det så fort jag har bestämt mig – på minuten. För den här väntan, när man vet vad som ska hända, men måste genomleva en viss tid med sorg i förskott, att verkligen anstränga sig för att skaffa påtagliga minnen av känslan av deras päls under fingrarna, hur deras pussar känns, känslan av deras tassar på låret… jamen, ni vet.
Det är snudd på olidligt.