Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det svider svårt i mitt liberala hjärta att behöva kritisera liberalismen, därför att det är en ideologi jag verkligen tror på. Jag tror på individen och dess förmåga att ta egna beslut, och jag tror på att staten ska ge fan i att lägga sig i så långt det är möjligt. Men när jag ser bilder som nedan spridas på Facebook kan jag inte låta bli att känna mig aningens förundrad, och ifrågasätter om detta verkligen gäller alla – inklusive sådana som mig.

Det som retar mig med det här, och det gäller för övrigt inte bara mig själv och min situation, utan de flesta som befinner sig i utsatta situationer, är att någonstans tar valfriheten slut för oss. Vart finns våra möjligheter att välja? Vi kan inte alltid välja vart vi vill bo. Vi kan inte alltid välja vad vi vill göra med våra liv. Vi kan inte välja att åka på vräkiga semestrar utomlands flera gånger per år – det är inte alltid säkert att vi ens kan välja att åka tvärsöver stan tur och retur en gång i månaden.

Och inte nog med det. Som om det inte räckte med att vi har extremt få valmöjligheter i vårt vardagliga liv, har vi även ofta(st) extremt få möjligheter att ta oss ur den situation vi befinner oss i. Vari ligger rättvisan i detta? Vart finns denna berömda valfrihet, hur kommer det sig att det är ok att trampa på våra livschanser och möjlighet att fritt och oförhindrat söka våra mål?

Jag säger inte att jag nödvändigtvis vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister (näh, fi fan för det), eller att jag vill bli Sveriges version av Madonna eller Donald Trump (hellre dog jag). Men jag säger att jag utifrån mina egna förutsättningar och med vettig hjälp har precis lika stor rätt som vem som helst att kunna ta mig ur en destruktiv situation. Jag har precis exakt lika stor rätt som vem som helst att kunna förändra mitt liv.

Så varför får jag inte det?

Det känns som att Liberalerna (i det här fallet) har glömt bort att det finns en rätt stor grupp människor som någon gång i sitt liv antingen valt fel, av olika skäl hamnat fel, blivit sjuka eller skadade, och på så sätt hamnat i ett sammanhang de har svårt att/inte kan ta sig ur. Jag anser att det är oerhört orättvist att politiken i princip uteslutande fokuserar på att ge “friska”, “normala” människor valfrihet, men glömma bort resten.

Vi råkar nämligen finnas. Och om man inte planerar att börja skjuta av oss allihop för att vi stör, menar jag att det är dags att tänka om. Bara en smula. För det kan jag säga; om mina omständigheter såg annorlunda ut skulle hela mitt liv se annorlunda ut. Jag skulle med stor sannolikhet kunna jobba – kanske inte heltid, men halvtid. Det innebär att jag skulle vara en ekonomisk tillgång – för att inte tala om en tillgång för whatever sammanhang jag skulle vara verksam i.

Det retar mig till vansinne att politiken dels tar ifrån vissa grupper i princip alla valmöjligheter, och dessutom drar ner på pengar till psykiatrin. Snacka om att dels se ned på psykisk ohälsa, men dessutom att glömma bort att det vårt samhälle bygger på är människorna som befolkar det. Satsa på människorna så blir resultatet ett bättre samhälle.

Så sluta skryt om ett samhälle där alla har valfrihet. I alla fall tills ni sett till att alla faktiskt har det.

 

Läs gärna mer om min egen kamp för förändring.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet