Jag ville inte att du skulle bli ett minne, men nu är du inte mer än så. Jag försökte hålla fast vid det som faktiskt var du, den fysiska kroppen som innehöll allt som var du, så länge det gick. Men varken jag eller någon annan är byggd så att vi kan hålla kvar vid ett endaste ögonblick hur länge som helst. Förr eller senare kommer tiden i kapp oss och vi forsar vidare i strömmen och rörelsen som är livet, vare sig vi vill eller ej.
Jag har knappt kunna titta på den här bilden av dig sen du lämnade mig. Inte den eller någon annan. De sitter på väggen i köket, du vet, de som vi tog i min studio, med låtsaswhiskyn och cigarren. Jag har inte kunnat titta, det har bara inte gått. Nu sitter jag och tittar på bilden på skärmen framför mig med våta kinder och snorig näsa.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förlåta dig för att du lämnade mig. Inte så mycket för att jag är ensam – jag har alltid varit ensam, och det är helt ok. Man är så ensam man gör sig, och fyller upp det eventuella tomrum man känner på annat sätt.
Det är så oerhört många saker jag är ledsen för. Jag är ledsen att jag inte var där när du gick. Jag borde ha varit det. Jag är så ledsen att jag inte kysste dig på munnen den sista gången vi träffades. Jag är så oerhört ledsen för att jag inte varit den dotter jag borde ha varit. Jag är så väldigt ledsen över att vi på så många sätt varit så inkompatibla i vårt sätt att kommunicera och förstå varandra. Jag är så otroligt ledsen över alla våra konflikter vi haft, som kanske inte varit nödvändiga om vi förstått varandra bättre.
Jag är också oerhört ledsen över att jag föddes av min mamma. Att jag är resultatet av din relation med en kvinna som inte var vettig på en endaste fläck. Att du blev tvungen att ha henne i ditt liv enbart på grund av mig. Till och med efter hennes död fanns hon kvar genom mig – vilket, i ärlighetens namn, du påminde mig om med stort eftertryck med regelbundna mellanrum. Men jag sörjer för din skull att det blev så, för jag tror du hade varit lyckligare utan hennes närvaro.
Det finns många saker jag är ledsen över, men mycket av det platsar inte här. Det vill jag hålla för mig själv. Kanske till och med dölja det för dig, pappa, för en del av det är inte särdeles vackert. En hel del av det är väldigt barnsligt och omoget – men det får vara så. Man är resultatet av det man uppfostrats till och lärt sig genom livet. Det gällde dig, och det gäller även mig. I vissa saker tänker jag tillåta mig att vara ett barn. Ditt barn. Ditt trotsiga, eländiga barn som ställt till det för sig, som inte kunnat, som begärt frihet på ett sätt jag inte tror du visste hur man gav. Jag hoppas att jag ändå, någonstans, vid något tillfälle, varit dig till glädje och gjort dig stolt att vara min pappa.
Det är en så märklig känsla att allt vi haft mellan oss nu inte finns. Eller ja, jo, det finns hos mig. Men du är inte kvar, så på många sätt svävar det i luften och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av det eller rikta det någonstans. Jag antar att jag måste hitta ett sätt att spara oss. Det som var ditt och mitt tillsammans. Det är också märkligt, om man tror om döden såsom jag gör, att allt som fanns mellan oss inte är viktigt för dig längre. Du har övergått till en annan sorts existens, där den fysiska och materiella aspekten av en relation mellan två individer inte spelar roll. Vilket bara förstärker tanken och känslan av att det som spelat roll mellan oss i den här fysiska världen endast är viktig för mig nu. Det är extremt märkligt.
Men jag vill inte att du ska tro att det är enbart ledsenhet. Det finns alltid två sidor av ett mynt. Ditt och mitt liv tillsammans har alltid, och det tror jag kanske att du kan hålla med om, byggt på att du varit min stöttepelare. På gott och ont. När någon försvinner ut ur ens liv ges man möjlighet att utvecklas och bli sin egen på ett sätt som inte alltid är möjligt när personen finns kvar. Du minns säkert att det var så när mamma dog också. Man tvingas liksom bli en ny, förhoppningsvis starkare version av sig själv.
Jag vet inte vad som kommer att bli av mig och mitt liv framöver. Om jag lyckas få ordning på det materiella så tror jag att du i din nya existens ändå kommer att kunna känna ett uns av stolthet eller två. Jag har ganska bra koll på hur jag vill ha det, och jag tror att du skulle tycka att det är en bra inställning till det mesta faktiskt. Jag vill också gärna tro att du tycker att det jag gör just nu, kämpar för rätten att leva mitt liv som jag vill, är värd att kämpa för.
Det finns så vansinnigt mycket att säga att utrymmet på hela Internet skulle ta slut om jag ens försökte säga allt. Kanske är det så som jag tror och hoppas, att du vet det mesta utan att jag behöver säga det högt. Men jag önskar så att du fått vara med mig många år till. Jag önskar att du hade fått se mig tappa i vikt. Jag önskar att du hade fått se om/när jag blir förälskad. Att du hade fått träffa den hund jag kommer att dela mitt liv med den dag Ella är borta. Jag önskar så att du fått se mitt nya hem, när det än blir av.
Det finns så mycket jag önskar att vi hade kunnat dela, och det känns så oerhört tungt att det inte är möjligt. Och jag sörjer att vi inte gavs möjligheten att ha en lång relation som pappa med en vuxen dotter (som inte tillbringar all sin tid med att vara sjuk).