Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Just nu känns precis exakt allting så jävla komplicerat så jag nästan smäller av. Arvskiftet efter pappa är i sig komplicerat därför att jag är särkullsbarn, samt lite annat smått och gott jag behåller för mig själv. Sedan kompliceras saken vidare av det faktum att jag inte har en aktiv god man just nu. Hela alltihopa är så rörigt att jag på riktigt blir helt jävla knäpp. Sådär som i att jag vill slita av mig håret och banka skallen i en betongvägg eller nåt.

Jag har skrivit tidigare om mitt moment 22. Allt det här förvärrar mitt moment 22. Jag betvivlar starkt att Överförmyndarnämnden förstår hur de ställer till det för mig genom att vägra att samarbeta.

Jag har fått rådet att försöka stoppa arvskiftet ytterligare för att det i sin tur förhoppningsvis kan påverka storleken på mina skulder. När jag får det förklarat för mig förstår jag på ett ungefär just precis och då, men som med det mesta som har med siffror, pengar och ekonomi att göra, rinner det ut ur andra örat så fort jag slutar prata om det.

Alltså skulle jag verkligen behöva ha en god man som kan det här, som förstår vad han eller hon sysslar med, som kan få till det på ett bra sätt, och som kan ta tag i skulderna via fordringsägare snarare än kronofogden. Därför att jag fattar inte. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, eller vart jag ska ta vägen. Det är verkligen som det trassligaste garnnystan eller trådrulle, eller för den delen, knippe med halsband som trasslat ihop sig. Detta är inte min starkaste sida, och har aldrig varit.

Och jag vill verkligen inte försätta mig i en situation som är sämre än den jag redan befinner mig i, eller i en situation där jag – återigen, måste äta upp mina tidigare beslut och misstag. Jag har liksom inte råd med det, vare sig ekonomiskt eller känslomässigt.

Det riktigt jävliga är ju det här att ingen verkar kunna eller vilja hjälpa mig. Idag pratade jag med en jurist som, när hen hörde om mina skulder, sade att hen kände sig orolig för detta med betalningen (som i att så fort min arvslott går in på mitt konto kommer kronofogden att gå in och dra det). Jag förstår det, men det försvårar ju för mig ur alla perspektiv möjliga. Det gör ju att jag inte kan påverka arvet alls, eftersom jag inte förstår hur det fungerar. Jag har läst lite här och var om särkullsbarn, arvskiften och så vidare, men det verkar alldeles för krångligt för att jag ska fatta vad som gäller, vad jag kan begära och så vidare.

För att inte tala om att jag inte vill göra mig ovän med min pappas änka. Jag har redan dragit ut på tiden genom att boka om ett möte med advokatfirman som sköter arvskiftet, eftersom jag trodde och hoppades på att jag skulle ha den absurda turen att ha en ny, vettig god man tills dess. Sedan dess har jag ju insett att det inte kommer att bli så, och då står jag liksom där utan någon företrädare alls. Och det känner jag mig inte alls bekväm med.

Och som sagt var – mitt i allt detta, som är illa nog som det är, så har Överförmyndarnämnden mage att bara helt sonika låta bli att hjälpa mig. På något som helst sätt. De bara låter bli. Detta trots att omständigheterna omkring min tidigare god man och det hen gjort och inte gjort är väldigt märkliga. Och jag undrar verkligen om det är ok att de låter sina gode män och förvaltare gå runt och bete sig på det viset, eller om de faktiskt gör något åt det. Och i så fall undrar jag vad de gör. Med utgångspunkt i det lilla jag vet om hur de hanterar saker på det kontoret, misstänker jag att de gömmer huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns.

För att inte tala om att de underlåter att hjälpa en av sina huvudmän med något som huvudmannen ganska desperat, under lång tid, ber om hjälp med, om och om och om igen.

Och så hela grejen med en stämningsansökan. Jag vet inte vad jag ska fokusera på – att försöka få till arvskiftet vettigt, eller att få till en så bra stämningsansökan som möjligt så att jag på något sätt kan sätta dit Överförmyndarnämnden och få som jag vill angående god man.

Näh, mitt liv är inte ett dugg kul just nu. Det är så jävla rörigt så jag smäller av. Det är liksom inte bara att reda upp och ut det hur som helst – i alla fall inte för mig. Och det stör mig till vansinne, för jag tycker att jag förtjänar bättre än att befinna mig i den här situationen. Vart tog Liberalernas valfrihet för alla vägen, i just mitt fall, liksom!?

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet