Vissa dagar känns det verkligen som att ingenting blir som jag vill. Idag var en sån dag. Som oftast handlar det om ekonomi, och det retar mig att alla misstag jag har gjort som handlat om min ekonomi biter mig i arslet och fortsätter att straffa mig, år ut och år in. Kommer jag någonsin att bli fri?
Det är oerhört tröttsamt att hela tiden behöva kämpa för att kunna leva ett liv på absolut lägsta nivån utan att känna sig skyldig. Att behöva leva på undersidan av den undre gränsen för vad som är att anse som lägsta nivån av den lägsta nivån av normalt, efter att ha levt på en ännu lägre nivå under väldigt många år, är… well, jag har inte ens ord att uttrycka hur plågsamt det är.
Jag har inget större behov av att leva ett extravagant liv. Jag behöver inte åka på dyra utomlandssemestrar fyra gånger per år. Inte heller behöver jag bo i ett slott – det blir bara jobbigt att städa. Men jag vill kunna känna mig trygg. Jag vill veta att mina pengar räcker hela månaden. Helst skulle jag vilja slippa tigga pengar på Facebook. Jag vill kunna tanka bilen och veta att resten av min ekonomi inte blir ansträngd resten av månaden. Jag vill kunna äta vettig mat, och jag vill kunna ge mina katter och min hund vettig mat. Jag vill kunna köpa tyg att sy kläder av, jag vill kunna köpa underkläder som kostar lite mer än 199 spänn på Lindex.
Jamen, ni vet. Bara sådär, kunna ha ett grundläggande vettigt liv.
När det gäller mina skulder har jag egentligen inget emot att betala av på dem. Men ska det betalas av på dem måste det göras på ett sätt som inte påverkar att jag kan leva på den här grundläggande, vettiga nivån. Jag måste liksom kunna ha råd att ha NÅGON form av liv. Annars blir det den här tillvaron, den här existensen, som i min värld med nöd och näppe är värt att ha. Att vara nödtvungen att existera på det viset är… knappt värt det. Alls.
Jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden bli bestraffad. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att jag är en sån hemsk människa, att jag har gjort så stora misstag, att jag förtjänar att straffas på det här sättet.
Har jag gjort misstag?
Ja, det är klart att jag har gjort. Många, dessutom. En del rätt stora. Andra väldigt onödiga. Några till trots att jag visste att jag borde ha gjort annorlunda.
Det är så fruktansvärt tröttsamt att behöva leva såhär, och det är så sjukligt jävla tröttsamt att behöva be om hjälp och behöva kämpa för att få den. Jag tänker för ögonblicket på kampen om att få den god man jag vill ha.
Jag fattar inte hur samhället är funtat när en människa som, oavsett anledning, strulat till det för sig, på något sätt måste bli straffad till den milda grad att det i princip inte går att återfå ett någotsånär normalt liv. Hur schysst är det, liksom?
Just för ögonblicket och troligen ett tag framöver kommer jag att behöva kämpa för att återfå den kamplust jag har haft ett tag, för att återerövra mitt liv. Hur sjukt är inte det? Ibland tänker jag att det är bättre att ge upp, att resignera och låta mig bli så sjuk jag har lust till, för jag får i alla fall inte den hjälp som behövs för att det ska vara värt att kämpa mer.