Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag tror att jag har nämnt att jag har skickat in en begäran till Överförmyndarnämnden (ÖFN) om byte av god man. Det är ett par månader sen och i brevet skrev jag att jag blivit rekommenderad en person och att jag gärna har denna person som god man. Jag skrev också att jag uppskattar snabb handläggning och beslut.

Har det blivit så?

Nej, det är klart att det inte har. Efter två månader och minst ett par telefonsamtal och försök att få kontakt via mail, befinner jag mig nu i en situation där ÖFN inte tänker utse den person jag föreslagit som god man, därför att personen i fråga inte samtycker till att arbeta efter deras premisser. I sak har jag inga problem med detta argument, även om jag i just det här fallet tycker att det är enbart löjligt. Däremot retar det mig till vansinne att det har tagit dem två månader att komma fram till det, och dessutom under den tiden (i måndags, faktiskt) har låtit oss träffas och skicka in ett samtycke av byte.

Jag tycker att det är under all kritik att ÖFN ens får ta så här lång tid på sig för att göra ett byte av god man. Ibland undrar jag om tjänstemännen vet hur deras beslut eller för den delen, frånvaro av beslut, påverkar individerna det berör.

För min egen del har jag arvskiftet efter min pappa i slutet av juli. En av anledningarna till att jag skickade in mitt brev innan sommaren var att de skulle hinna ordna det här så att den nya gode mannen kunde representera mig där och se efter mina intressen. Nu hinns inte det med, enligt ÖFN själva, när de envisas med att inte utse mitt förslag till god man.

Då har jag två – nej, tre alternativ;

  • ta med min nuvarande god man, som jag inte tror kommer att engagera sig tillräckligt för att tillvarata mina intressen på ett tillfredsställande sätt
  • gå dit utan representant och hoppas att jag förstår något och att mitt liv inte raseras än mer efteråt
  • begära att boka om tiden i hopp att hela situationen med god man ska vara löst

Jag antar att jag får vara glad att jag är i såpass bra skick att jag kan hantera det här hyfsat. Idag har jag gjort en JO-anmälan med anledning av hur jag anser att ÖFN har misskött hela situationen och att de tar sig friheten att leka med mitt liv på ett sätt som är extremt ofint för att vara en myndighet.

I morgon ska jag göra en anmälan till Länsstyrelsen som ska få se över hur ärendet har skötts. Jag hann inte med att ringa under deras telefontid idag, så jag har skickat ett mail och frågat hur man gör på ett smidigt sätt.

Grejen är nämligen såhär; jag är inte ok med att inte få som jag vill. Jag är inte ok med att mitt liv ska vara pausat i tid och evighet för att andra människor inte klarar av att hjälpa mig. Jag har lyckats strula till mitt liv helt på egen hand och jag behöver hjälp för att reda ut det igen. Jag har nått en punkt där ingen får stå i vägen när jag tar tillbaka mitt liv. Detta inkluderar ÖFN.

Dessutom vill jag ha kompetent folk omkring mig när jag återerövrar mitt liv. Jag vill ha folk som vet vad de håller på med, och som har lite jävlar anamma och ser till att saker händer. Jag har ägnat åratal åt att vara i så dåligt skick att jag inte har klarat av några större förändringar, men nu har jag sedan en tid börjat känna mig redo. Jag är inte bekväm med att vara fortsatt i det moment 22 jag befunnit mig i, i många år.

Jag måste dock vara helt jävla dum i huvudet, därför att trots att det här på många sätt är skitdrygt och extremt energikrävande, kan jag ändå inte låta bli att tycka att det ligger ett visst nöje i att slåss för mitt liv. Hur i helvete kommer det sig? Kanske för att det helt plötsligt känns så oerhört viktigt. Fast det känns lite småmärkligt på sina vis, därför att den här energin och upprördheten upplever jag sällan när det gäller mig själv. Den upplever jag oftast när andra socialt utsatta grupper utsätts för orättvisor.

Fast jag antar att det är just det där att jag är så sjukt jävla trött på att inte ha mitt liv. Jag vill ha mitt liv tillbaka, och jag tänker inte låta någon stå i vägen för det. Det kommer inte att se likadant ut som det gjorde för femton år sen, och det är ok. Men jag vill ha ett liv som fungerar, där jag kan ta mig framåt, utvecklas och känna mig tillfredsställd.

Det tycker jag inte är för mycket begärt.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet