Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Tänk att det kan gå så fort. Kasten fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. Den här gången känns det inte ens som förtvivlan. Mer som en outgrundlig besvikelse. Jag försöker så gott jag kan att vara sann och ärlig mot mig själv när jag grunnar på exakt vad jag känner (om du mot all förmodan skulle läsa detta, käre terapeut – be impressed). Besvikelse är för tillfället det jag känner mest.

Det jag känner nu är en enorm besvikelse över det jag skrev om i förra inlägget. Hur jag upplever att jag hela tiden straffas för mina synder, mina tidigare misstag. Jag går runt och funderar väldigt mycket på val jag har gjort, för att inte tala om andra saker där jag misslyckats av ett eller annat skäl. Vissa saker är, för mig, så hemska att de knappt går att tänka på. Men besvikelsen över livet är för tillfället det som tynger mest.

Jag märker att jag ständigt återkommer i tankarna till en av de saker min terapeut har sagt, vilket är att det materiella, det fysiska, det jag gör, inte är vad som kommer att göra mig lycklig. Och jag vet att det är sant – all materiell lycka i världen är egentligen ganska ointressant om man inte mår bra i och med sig själv. Men det förändrar inte det faktum att jag önskar mer för mig själv än det jag har just nu.

Framför allt önskar jag att jag inte hela tiden känner mig bestraffad. Jag önskar att alla mina misstag, alla mina synder, inte bet mig i arslet, om och om och om igen. Upprepning är tröttsamt. Eller handlar det om att jag ännu inte lärt mig någon läxa?

Att gå runt och känna såhär tar kål på mig. Det är nästan så att jag blir fysiskt illamående och vill kräkas. Inte konstant, naturligtvis, men stundvis. Och så undrar jag just hur jävla störd jag är, när jag inte fattar varför jag inte kan få hjälp – vettig hjälp, att reda ut saker, eller varför ingen verkar bry sig alls.

Och just därför känner jag att jag i hyfsat rask takt börjar degradera. Varför bry sig? Varför engagera sig? What’s the bloody point, när man ändå inte får någon hjälp?

Ska jag göra saker själv kommer jag att göra fel, det kan jag garantera. Och så kommer det att bita mig i arslet i ytterligare tio, femton, tjugo år. Det är liksom ingen mening med att ens försöka.

Jag kan lika gärna slå mig ner på arslet, inse att det aldrig kommer att bli annorlunda, och vänta på att dö. Typ.

Så snälla, söta, rara. Om någon kunde höra mina rop på hjälp, och faktiskt göra något vettigt.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation