Igår skrev jag om medicinering versus terapi. Idag tänkte jag skriva om vård versus samhälle. Inte riktigt jämförbart åt något håll, fast jämförbart ändå. Poängen jag vill göra är att en persons välmående består av fler aspekter än de psykiska. I en del fall gör det psykiska måendet att ens förmåga att ta hand om det mer praktiska välmåendet slutar att fungera. Det kan gå både långt och illa innan man kommer sig för att be om hjälp.
Min huvudsakliga poäng tror jag består av påståendet att samhället suger på att hjälpa de personer som fallit på grund av psykisk sjukdom. Systemet som finns, i alla fall i mina ögon, ser ut såhär;
- sjukskrivning
- försörjningsstöd
- sjukersättning
De två översta ställer en rad krav på den som är sjukskriven/går på försörjningsstöd. Jag var sjukskriven och gick på försörjningsstöd samtidigt, och hade turen att inte ha några direkta krav på mig. Ja, förutom förödmjukelsen i att varje månad rapportera och redovisa mina inkomster och utgifter med kontoutdrag från alla konton och så vidare. Men bortsett från detta fanns ingen kravbild på arbetsträning, att jag skulle börja jobba inom si och så lång tid inom vad som helst, eller liknande.
Men att vara beroende av försörjningsstöd gör också att man inte får göra vad som helst. Man får inte tjäna pengar överhuvudtaget, även om man kunde tycka att det vore positivt. Man får inte, man måste, om man inte gör så… att leva på det sättet innebär en fläskigt stor hotbild som en person med psykisk sjukdom kan ha svårt att hantera.
På ungefär samma sätt tycker jag att det är att leva med sjukersättning. Jag har inte satt mig in i alla regler, dels för att jag har en god man som borde ha koll, jag har en boendestödjare som har hyfsad koll, och för att jag har haft fullt upp med min döde pappa för att orka ta tag i det. Det jag vet är att jag inte får tjäna mer än en viss summa pengar, att om jag tjänar pengar dras det av på boendetillägget. Jag vet att jag inte kan studera på det sätt jag vill eftersom jag har skulder till CSN och det är studielån man måste ha för att kunna ta en paus i sjukersättningen.
Allt det här och mer därtill gör att en person som blivit beviljad sjukersättning (exempelvis) är mer eller mindre tvingad att leva i en extremt liten bubbla som ska kallas ett liv. Tro mig när jag säger det – man kan få dödslängtan av mindre.
Jag märker att jag faller tillbaka i en del av det jag skrivit tidigare. Jag ska försöka fokusera om och in på det spår jag tänkte mig. Beklagar! 😀
Det finns en del saker som kan spåra ur när man lever med psykisk sjukdom. Det vanligaste misstänker jag handlar om ekonomi och boende. Med ekonomi menar jag dels mängden pengar man får in på sitt konto varje månad, dels den mängd skulder man eventuellt drar på sig. Skulderna kan, som i mitt fall, vara ofrivilliga, eller så är det sådant man skaffar sig för att man (också som jag, i och för sig) inte kan hålla i pengarna ordentligt. Oavsett vad det handlar om – skulder påverkar också det materiella liv man har eller kan skaffa sig.
Boende är också en sån där grej som borde vara lättare att kunna ändra om man (återigen; som jag) har behov av det.
Det jag tycker att samhället borde göra något åt är bland annat följande;
- sänka ribban för skuldsanering för människor med psykisk sjukdom
- bygga nya bostäder med rimliga hyror där alla har råd att bo (och sätta hyrestak på befintliga hyresrätter)
- ändra reglerna omkring sjukersättningen så att det blir enklare att faktiskt leva och kunna göra saker i liten skala utan att bli av med bostadstillägg eller del av ersättningen
För det är nämligen såhär att vården kan göra only so much. Psykiatrin har ju liksom att göra med det som händer inuti skallen – inte vad som händer utanför den. Läkare och terapeuter kan inte påverka sina patienters skulder, hur eller var de bor, vad Försäkringskassan tycker är ok att patienterna gör och så vidare. Och allt det här är saker som kan påverka måendet – men man kan liksom inte medicinera bort såna här saker.
Och ja, det här inlägget är skrivet med mig själv och min situation som inspiration. Jag har reflekterat ett antal gånger över det faktum att saker jag engagerar mig i oftast har med mig själv eller människor jag känner att göra. Och just när det gäller detta (och en rad andra saker som inte hör hemma i det här inlägget) är jag av den starka och skarpa åsikten att det finns oerhört mycket att göra för att underlätta livet för personer med psykisk sjukdom. Vi har det oftast tillräckligt jävligt med oss själva. Att behöva gå runt och grubbla över materiella ting gör inget positivt för vår tillvaro.
Så är det.