Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det är så jävla märkligt, den här känslan av att vara stabilare än någonsin, samtidigt som jag blir mer och mer deprimerad. Hur kan dessa två ting uppstå – samtidigt? Det är uppenbarligen möjligt, men hur? Jag förstår inte. Och jag tror inte heller att någon som inte befunnit sig i min situation kan förstå hur fruktansvärt jävla jobbigt det är.

Jag sade till min terapeut idag att om mitt liv inte förändras drastiskt till det bättre inom en väldigt snar framtid kommer det att leda till att jag inte blir så gammal. Det är ingen fara på taket just för ögonblicket; jag skulle aldrig lämna mina djur. Men faktum kvarstår – jag kan inte ha det såhär. Det går inte, jag klarar inte av det. Jag kan inte leva på en ekonomi där jag bara har råd att köpa det absolut mest nödvändiga och inget mer, där jag inte kan göra några som helst utsvävningar (och utsvävningar för mig tillhör lägsta av lägsta nivån av botten av normalt för dig). Minsta lilla grej som uppstår utöver det vanliga får så sjukt långtgående konsekvenser att den som inte upplevt detta kan inte förstå.

Även om ekonomin givetvis är en gigantisk del i det hela, finns det annat som gör att min situation är sjukt jävla påfrestande. Boendet är ett exempel. Och tro det eller ej; de äckliga, vidriga kärringarna är faktiskt inte det enda som får mig att inte vilja bo här. Det finns andra anledningar också, men inte fullt så dramatiska. Mitt problem är att jag har skulder och en fruktansvärt märklig hyresvärd som motarbetar mig å det grövsta. Varenda människa jag någonsin har berättat för om hur saker och ting går till inom den här hyresvärden blir alldeles häpna. Äsch, skitsamma – jag ska inte hålla mig kvar vid det.

Men jag vill flytta. Jag vill plugga. Jag vill bedriva någon sorts verksamhet. Jag vill ha en meningsfull sysselsättning. Jag vill kunna tjäna pengar utan att någon lägger sig i. Jag vill kunna göra fotoböcker och annat utan att förlora pengar någon annanstans.

Jag vill kunna vara människa och leva ett fullt liv.

Jag behöver inte bli eller vara miljonär. Men för att kunna ta mig framåt i mina drömmar måste jag ha pengar. Jag har saker jag behöver investera i för att kunna påbörja och faktiskt göra det mesta av det jag vill. Men jag har inga pengar, och de pengar jag eventuellt kommer över i fråga om arv eller eventuell inkomst, försvinner antingen till Kronofogden eller så drar Försäkringskassan av det på bostadstillägget eller annat. Jag kan inte alla regler omkring det där, men det är den uppfattning jag får. Jag har dessutom stora obetalda skulder hos CSN, så jag kan inte plugga.

Ni kan verkligen inte föreställa er hur det känns att för en gångs skull, efter många långa års djupa depressioner, felmedicinering, extremt låg inkomst med tillhörande fattigdom, äntligen börja känna sig hyfsat frisk och stabil. Med den stabiliteten kommer friskhetstecken – som till exempel alla dessa mål och drömmar. Det är bra att ha mål och drömmar, särskilt om de kan förverkligas. Men min upplevelse är att mina drömmar aldrig kommer att förverkligas. I alla fall inte inom överskådlig framtid. Jag vill flyga, men jag är vingklippt och inlåst i en bur. Jag tar mig inte framåt utan tvingas flera steg bakåt för varje steg jag försöker ta.

Jag är så fruktansvärt trött. Jag vill inte dö. Inte egentligen. Men jag kan inte leva såhär. Det går inte att leva såhär. Och eftersom jag vet att man kan leva ett annat liv – jag har ju gjort det! Innan jag blev som sämst, innan mitt liv kraschade på riktigt, hade jag en hyfsat vettig livssituation. Det har jag inte nu. Och jag kan inte föreställa mig 30 – 40 år till som ser ut såhär. Då är jag hellre död.

Jag är liksom 41 nu. Jag blir inte yngre. För varje år som går har jag förlorat ännu mera tid att leva på. Jag är inte ok med det. Jag vill ha ett liv, annars kan jag lika gärna vara död. För det här grubblandet, att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan om hur mitt liv ska bli och se ut… De där tvära kasten sker 10 – 15 gånger om dagen. Fram och tillbaka, upp och ner, i sidled och tvärled och baklänges och… Jag orkar inte. Jag fixar inte att hoppas och längta och tro och sen kasta mig ner i avgrunden och tro att jag aldrig kommer att kunna få det jag vill ha. Och det är inte ens särskilt dyra eller avancerade saker. Det borde vara möjligt.

Men samhället verkar inte vilja hjälpa folk som jag. Inte mer än att låta mig överleva på minsta lilla.

Och det gör mig så fruktansvärt jävla trött.

För övrigt vill jag säga att man egentligen inte behöver oroa sig för mig förrän den dag jag slutar prata om att skaffa fler djur (vill säga; när Zoe, Molly och Ella är borta). Den dag jag inte vill ha fler djur – that´s when to start worrying really fast.

Arkiv
Translate