Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Vet inte om det beror på medicinen (Litium) eller min terapi eller om det är bådas förtjänst, men jag har ju pratat om hur stabil jag känner mig sedan en tid tillbaka (bortsett från min depression över min livssituation). Jag tänkte använda det här inlägget till att diskutera hur vården, åtminstone här i Västmanland, verkar se på medicin versus terapi när man ska behandla psykisk ohälsa – framför allt bipolär sjukdom eftersom det är vad jag själv dras med.

Första gången jag kom till psyk efter att min husläkare skickat remiss dit, fick jag diagnosen på en gång. Jag är medveten om att en läkare normalt inte delar ut en bipolär diagnos efter ett möte med en patient, men jag var påläst, hade självinsikt om mina symptom, och läkaren (som gick i pension nåt halvår senare) var duktig och erfaren när det gäller just bipolaritet.

Oavsett vad man tycker om den saken; när jag suttit och läst på om de olika diagnoser jag trodde att jag kanske hade, stötte jag på information om hur man behandlar bipolär sjukdom. Jag minns inte exakt vart jag läste om det, men det stod klart och tydligt att bäst effekt ger en kombination av medicinering och terapi. Det ledde givetvis till att jag frågade om terapi utöver medicinering på något sätt ingick i behandlingen, när jag träffade den här läkaren.

Men nej. Terapi är inte något man automatiskt får tillgång till i psykiatrin i Västmanland.

Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att det är helt sjukt.

Om jag ska titta på det här utifrån mitt eget perspektiv, som trots allt är det enda jag kan använda som någon slags sanning – så kommer jag med otroligt mycket skit i bagaget. Hela min historia har påverkat mitt mående i extremt hög grad, både sådant som har hänt, sådant jag har valt in i mitt liv, och typ allt annat ovanpå det. Att på något sätt förvänta sig att en tablett eller två ska lösa upp alla trauman man har, knyta upp så många ångestknutar som möjligt, är ju både naivt, korkat och rent ut sagt oförskämt.

Jag förstår att det inte nödvändigtvis är psykiatrin som ligger bakom det här beslutet. Jag misstänker att det är landstinget som säkert vill tjäna in en slant på att inte låta psykpatienter träffa en kurator, psykolog eller annan sorts terapeut för att reda ut diverse känslomässiga svårigheter. Men jag tycker att det är oförskämt och extremt snålt, eftersom det i längden bara genererar i längre sjukskrivningar och säkerligen fler personer som beviljas sjukersättning.

Problemet som jag ser det, är att bipolär sjukdom består av mer än “bara” de kemiska reaktionerna som påverkar hur vi svänger i mående. Det är liksom bara den ena sidan. Den andra sidan handlar om orsakerna till varför vi påverkas så oerhört av både yttre och inre omständigheter. Det är där traumana kommer in. Och ett trauma behandlar man inte, i alla fall inte i mina ögon, med medicin. Trauman kräver terapi, och det krävs (återigen; ur mitt perspektiv) annan terapi än KBT vilket verkar vara universallösningen på alla problem här i världen.

Därför känns det oerhört viktigt att psykiatrin ges möjlighet att erbjuda både medicinering och terapi till sina patienter – redan från början. Om man dessutom kunde få fasta läkare till alla mottagningar, som lyssnar på sina patienter när det gäller medicinering, så skulle möjligheten och sannolikheten att fler kunde bli såpass friska att de slapp långvariga sjukskrivningar eller att ens behöva söka sjukersättning. Jag inser att det kanske inte kan hjälpa alla, men jag inbillar mig att en vård som ger en så bred behandling som möjligt är en bättre vård än den som bara erbjuder medicin och en samtalskontakt i form av en sköterska utan terapeutisk utbildning och kompetens.

Sedan ska det tilläggas att jag i ärlighetens namn inte kan säga hur jag själv hade reagerat på den sorts terapi jag går i nu, då när jag fick diagnosen och mådde som nästan sämst. Det är möjligt att den inte alls hade tagit så bra som den gör nu. Men å andra sidan – just då hade jag mer behov av en samtalskontakt där jag kunde diskutera sjukdomen, hur den påverkar, min egen roll och funktion i förhållande till bipolaritet, hur mitt liv skulle komma att se ut, vilka möjligheter jag hade och så vidare. Den informationen var också ganska frånvarande.

Så njaej. Psykiatrin i Västmanland har mycket att bli bättre på. För att inte tala om att den borde bli bättre på att behålla sin personal. Två terapeuter som slutar inom loppet av ungefär två år. What are the odds, lixom!?

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet