Var och träffade min terapeut idag. Det är några veckor sen sist; först var han sjuk, sen var jag sjuk (med pappas bouppteckning dagen därpå), sen var det påsk. Och innan det var han borta nästan en månad på egna, för mig okända äventyr.
Så jag var glad att komma dit igen.
Oavsett vad jag tycker om vården rent generellt i Västerås och Västmanland, måste jag ändå säga att min psykiatriker och min terapeut by far är de som gjort mest för mig. Jag har fått byta medicinering till en som faktiskt fungerar, och jag har fått ha en i mina ögon vettig samtalskontakt som faktiskt gett mig någonting.
Tills om ett par månader. Min terapeut ska nämligen sluta. Såklart. Bara för att han är den som har gett mig mest, så ska han försvinna. När han sade det tyckte jag mest att det var väldigt synd, men jag kom hem för nån timme sen och nu tycker jag att det är jävligt ledsamt. Jag känner mig i och för sig rätt trött också, men jag ska inte försöka hitta på ursäkter för varför jag tycker att det känns jävligt trist att han ska sluta.
Det är nämligen fruktansvärt tråkigt.
Framför allt eftersom jag känner en lätt panik över att inte ha en samtalskontakt efter sommaren. Nog för att jag har funderat lite på just hur länge man kan gå hos en utan att de kickar ut en därifrån och tycker att man är färdig – men ändå. Jag har också funderat på om jag börjar känna mig färdig eller ej. Jag har ju nämnt några gånger för er att jag aldrig känt mig så stabil som jag gör nu. Fast jag tror ändå att jag skulle vilja ha en samtalskontakt ett tag till, för att befästa den känslan. Plus att jag tror att det finns mycket mer att bearbeta.
Jag ska prata med honom nästa gång vi ses och se om det är möjligt att få träffa någon annan sen när han har slutat.
Jag hoppas det.
Ps. Har du sett att bloggen ändrat utseende? 🙂 Jag kom efter moget övervägande fram till att den förra designen inte var så lättillgänglig och lättläst – förhoppningsvis ska det här fungera bättre. Ds.