Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt eller sagt det, men av någon anledning känner jag mig mer stabil än jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Och under en längre period. Förr har jag kunnat känna mig stabil någon timme i taget, och väldigt sällan. Men nu är det flera månader i sträck. Det är så otroligt märkligt, bara det.
Till stor del tillskriver jag det här fenomenet till min terapeut, faktiskt. Det känns oftast som att vi mest bara pratar om diverse saker, men det ger ju onekligen någon form av effekt och resultat. Nu har det varit ett ganska långt uppehåll så det ska bli skönt att komma tillbaka på måndag igen.
Det som dock är riktigt jävla skumt, märkligt och lite smådrygt är… Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, faktiskt. Framför allt inte med tanke på att jag känner mig såpass stabil som jag gör. Det kanske har med mitt Litium att göra i och för sig – jag vet inte. Men oavsett vilket; de senaste två, tre veckorna eller kanske upp till en månad, har jag haft en del problem med min dygnsrytm och min sömn.
För den som följt mig ett tag eller känner mig, vet man att jag vill ha en omvänd dygnsrytm. Alltså; vara vaken nattetid och sova dagtid. Dels är jag nattmänniska, dels vill jag undvika mina grannar dagtid. Men nu ett tag har jag haft någon dag eller ett par i veckan, där jag inte kan somna. Jag ligger i upp till två timmar och vänder och vrider mig och rullar tummar, suckar och smäller av i rastlöshet, innan jag går upp igen och fortsätter vara vaken. Varpå det ofta slutar med att jag är vaken runt 24 – 28 timmar och skjuter dygnet på ett sätt jag inte alls vill. Sen tar det mig flera dagar att skjuta tillbaka det som jag vill ha det – och jag är dessutom fruktansvärt trött den tiden. Och så rullar det på – nu under påsken har jag skjutit runt dygnet två gånger, tror jag. Helt jävla vansinnigt.
Min vakna tid tillbringar jag nästan uteslutande framför datorn. Jag är så sjukt tråkig. Och det är inte som att jag gör något vettigt, direkt. Jag bloggar lite, men tiden det tar i jämförelse med tiden jag spenderar här vid datorn är så väldigt liten. Jag scrollar på Facebook, Blocket, på ett par andra communities jag hänger på, tittar lite på tv-serier… Jag har ett par halvsydda byxor jag började på häromdagen, men de ligger så bra där de ligger. Jag har verkligen ingen ambition, inget engagemang, ingen lust, ingenting någonting – alls. Men jag skulle inte säga att jag är deprimerad.
Det är bara så sjukt jävla asskummast, och bara det i sig får mig att smälla av.
Något annat som kanske är lite mindre skumt och märkligt och lite mer trevligt och bra, är att det här med att ta hand om sig själv är ett uttryck och begrepp som mer och mer börjar ta plats i min skalle. Jag har ju börjat blogga om mitt sockermissbruk, och igår skrev jag ett inlägg där jag beskriver i alla fall litegrand om varför jag missbrukar socker, vilka behov som ligger bakom, vad jag kan göra åt det och så vidare. Där tar jag upp just det här med att ta hand om mig själv, att vara snäll mot mig själv och så vidare.
Det här är ingenting som kommer naturligt för mig.
Det jag kom fram till som mitt grundproblem när det gäller sockermissbruket – och det, antar jag, kan nog appliceras på all övrig problematik jag har, är en avsaknad av grundtrygghet. Jag är uppväxt under väldigt otrygga känslomässiga förhållanden, och det är ganska många saker jag helt enkelt inte har lärt mig av mina föräldrar. Som till exempel att ta hand om mig själv på olika sätt.
En sak som jag bara de senaste året haft diskussioner med min pappa om, är hur jag handlar mat. Under den period i mitt liv när jag hade som minst med pengar kunde jag knappt handla mat alls. Därför har det blivit oerhört viktigt för mig att ha mycket mat hemma. Utan mat känner jag mig fattig och extremt otrygg. Innan jul hade jag turen att få tag på en fullstor frys, vilken har varit helt full med mat. Under de månader min bil har utsatts för sabotage har det varit oerhört tacksamt att inte behöva handla hem mer än att fylla på med vissa smågrejer. För det har funnits mat – jag har varit trygg. Min pappa har tyckt att jag har handlat på ett jättekonstigt sätt, och jag har försökt förklara varför det är så viktigt för mig att göra så. Kanske att han förstod – till slut. Men så är det i alla fall. Nu, dock, börjar det bli dags att storhandla igen och fylla på förråden – men teoretiskt sett skulle jag nog kunna klara mig en månad till på det jag har däri.
Så det finns onekligen olika sätt att ta hand om sig själv på. Framöver ska jag fundera på fler och andra sätt att vara snäll mot mig själv och ta hand om mig själv på. Både känslomässigt och praktiskt.