De senaste inläggen har onekligen och ärligen varit rätt negativa. Med all rätt, kan jag tycka – men ändå väldigt negativt laddade. De senaste tio åren eller så har lekt jojo med mina drömmar, mina förutsättningar och mitt liv sådär i största allmänhet. Allt det jag hoppades på när jag var yngre grusades när jag blev sådär riktigt bipolär och sjuklig av mig.
Nu här ett tag har jag verkligen grubblat och funderat över hur mitt liv ser ut och ska komma att se ut framöver och typ resten av mitt liv. Om det är värt att leva såsom det ser ut just nu. Om det kommer att fortsätta se ut så.
Men så har jag av flera olika skäl, varav de flesta jag inte har lust att lufta här, börjat tänka lite annorlunda. Och så har jag kommit fram till att jag har en dröm. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att nå den, men jag vill ha den – och den ska bli verklighet. På något sätt.
Till att börja med handlar det om boende. Jag har ganska länge velat bo i husvagn (permanent, alltså) – det finns för- och nackdelar med det, som med allt annat. Men så har jag kommit fram till att njaej, jag vill nog faktiskt bo i hus/stuga i stället – men jag vill ha en husvagn ändå, så att jag kan ta med mig djuren och resa runt.
Men oavsett vilket – jag vill bo i ett hus, och jag vill ha utrymme att ha en fotostudio. En schysst sådan, alltså. Jag tror inte att jag nödvändigtvis vill bedriva typ porträttfotograferingar och så, men jag vill ha en studio så att jag kan göra livsstilsfotograferingar. Det finns vissa subkulturer jag hyser stort intresse för, och jag vill gärna fotografera dem. Det handlar till stor del om alternativa sexualiteter som är i minoritet.
Jag vet inte alls om, när eller på vilket sätt jag kan göra verklighet av det här. Nu har jag bara beskrivit ytan av det hela. Men jag vet att det här ger mig något positivt att fundera på, och det ger mig något att se fram emot. Under alla cirka tio år sen jag lade ner mitt företag har fotografi, som är min största passion, halkat längre och längre i bakgrunden. Men det är by far det jag är bäst på, och jag är inte villig att ge upp det riktigt än. Kanske att jag får revidera sättet jag sysslar med det på – men det är ok. Bara jag får syssla med fotografi på ett sätt jag tycker funkar och som ger mig något, så är jag nog ganska nöjd.
Jag ville mest bara skriva lite kort om det här, så att ingen tror att jag är helt begravd i übernegativitet. Eller jo, det har jag ju varit och det blir jag säkert igen. Men det finns någon enstaka positiv tanke som spritter runt långt därnere i gråsörjan i skallen. 🙂
Ooooh, speaking of which… Jag kanske ska drömma lite om att ha ett konst-/fotogalleri och en liten fotobutik också, när jag ändå håller på!?
Oh, nu blev det mycket att tänka på! 😀