Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

För ett par timmar sen – tidigt som fan på morgonen, när jag var ute med min hund… tänk att det är möjligt att helt plötsligt bryta ihop vid tanken på att man inte har en pappa längre. Och det märkliga med det hela är att det inte bara är frånvaron av pappa som märks, utan också hur man förhåller sig till olika saker och olika människor.

Till exempel gick jag och funderade på hur jag har förhållit mig till min pappas fru – det har ju alltid varit i relation till pappa. Han har ju alltid varit knytpunkten, so to speak. Nu finns inte han längre, och då måste jag hitta ett nytt sätt att förhålla mig till hans fru. Missförstå mig rätt – det är inte jobbigt på något annat sätt än genom hans frånvaro. Men just det faktum att han inte finns längre gör att allas våra liv kommer att förändras. Hennes kanske mest, eftersom de har levt tillsammans så länge. Och genom att hon nu är änka och kan göra precis som hon vill utan att ha pappa som kanske har en annan åsikt, gör att allting förändras, även för mig. Det är en så vansinnigt märklig känsla – framför allt eftersom ytterst lite is my business at all…

Det är inget som helst fel i det här. Det är så livet fungerar. Men än så länge, för mig, blir det obalans. Jag vet inte riktigt varför, om det har att göra med… jamen, ni vet, familj, mamma, pappa (skit i kön och genus nu – tänk bara två föräldrar som i mitt fall råkade vara en mamma och en pappa), och att den ena föräldern nu är borta. Det är ett nytt sätt att se både världen och mina familjerelationer, och för mig haltar den just nu.

På väldigt många sätt känner jag mig som ett barn i den här sorgen. Jag tänker inte skämmas för det. Men jag känner mig som ett barn i en vuxens kropp – och min terapeut skulle säkert mena att det är bra och att jag har möjlighet att ta hand om mig själv på ett sätt som inte någon av mina föräldrar lyckats göra, och därigenom få ett friskare sätt att i slutänden förhålla mig till mig själv.

En lång och snårig historia, alltså.

Som det känns just nu kommer jag aldrig att vänja mig vid att inte ha en pappa. Det har gått snart tre månader, och visst – på somliga sätt har jag vant mig. Av nödtvång. Om ytterligare några månader kommer jag kanske inte ens att minnas hur det kändes att krama min pappa. Som vuxen har jag kramat honom extremt sällan – faktiskt aldrig, förrän hans sista två, tre månader i livet.

Jag vill ha min pappa.

Helst skulle jag ha sett att vi, tillsammans med mina djur, kunde ha dött samtidigt. Då hade ingen av oss behövt sörja den andre.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet