Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

En av nackdelarna med att vara fattig på det vis jag är, och att ha varit det så länge, är att varje tillfälle man får att hoppas på förändring – så gör man det. Väldigt mycket, dessutom. Det behöver inte alls betyda guld och gröna skogar till skillnad från en koja med öppen eld. Det kan handla om en liten extrapeng i månaden, eller ett annat boende, eller en ny soffa, eller… Men man hoppas. Det gör man.

Det var bouppteckning efter pappa idag. Jag och pappas fru har pratat om det på något sätt skulle kunna gå att lösa på något sätt så att jag kanske kunde få det lite bättre ställt. Jag tror att vem som helst skulle gå med på att tillgången på livskvalitet i mitt liv är i det närmaste obefintlig. Men idag, när jag satt där och lyssnade, insåg jag till slut att näh. Det kommer inte att fungera. Av många skäl. Men framför allt därför att om jag vill ta ut ens en pytteliten del av mitt arv, så kommer jag att sätta pappas fru på pottkanten. Då måste hon antingen sälja något eller låna pengar för att kunna ge mig det. Och det kommer aldrig någonsin att hända. Jag skulle aldrig kunna göra så mot henne.

Och det är ok. Jag skulle verkligen aldrig utsätta henne för att behöva sälja eller låna för att kunna ge mig pengar. Så gör man bara inte.

However.

Det grusar mina förhoppningar en aning. Eller; inte ens en aning. En jättestor aning. Hur mycket som helst, faktiskt.

Till exempel så hade jag hoppats kunna köpa en husvagn. Det är en dröm jag haft under nåt år tillbaka – en husvagn och ett åretrunttält att ställa upp någonstans. Efter att ha rest runt lite – bland annat till min syster i Norge, som jag aldrig kan hälsa på. Dels för att jag inte har råd att åka dit, dels för att jag inte kan lämna mina djur så länge (och för att jag inte har råd att lämna dem på djurhotell). Med en husvagn skulle jag kunna ta med mig djuren dit – och med ett arv skulle jag ha råd att kunna åka dit i alla fall en gång.

Och för att vara girig och avundsjuk och bitter… Jag tycker att det är sjukligt jävla orättvist att min pappas fru kan bo kvar i deras stora lägenhet, ha kvar deras sommarhus, medan jag själv får sitta i ett boende jag vantrivts med i minst åtta år, med grannar som inte är kloka på en fläck. Och inte nog med det – det är så fruktansvärt orättvist att det enda jag ser på Facebook är rader med folk som har sommarstugor de bygger altaner till, de är ute och seglar med sina båtar, de bor i stora fina hus… och här sitter jag i min slitna, nedgångna lägenhet jag inte vill renovera bara ifall att jag skulle få tag på ett annat boende, och jag vill inte att katterna och hunden sliter på en nyrenoverad lägenhet.

Det handlar inte om att missunna någon något. Det handlar om att jag också vill ha, och att jag tycker att jag förtjänar det. Kanske inte för att jag bidragit så mycket till skattesystemet de senaste tio åren eller så, och kanske inte för att jag har skulder jag inte kan betala… Men för att jag har lidit så fruktansvärt i varierande grad under hela mitt liv. Jag tycker att jag förtjänar att få ha åtminstone något av det jag vill ha. För att återknyta till ett föregående inlägg; om mitt liv inte kan bli bättre än det är just precis nu, är livet inte värt att leva. Helt ärligt, på fullt allvar.

När det gäller arvet efter pappa så lutar det åt att jag kommer att avstå det, och ta ut det den dag pappas fru dör. Det är för omständligt för att jag ska vilja ta tag i det nu. Helst vill jag få en siffra presenterad på ett papper och att någon säger; såhär mycket får du. Då kan jag säga JA, men vad bra, det kör vi på.

Sen finns det ju för– och nackdelar med att avstå arvet och vänta med det. En nackdel är att jag tvingas fortsätta leva det här jävla miserabla livet där jag tvingas tigga pengar på Facebook för att få ihop det de månader saker skiter sig. Inte heller kommer jag att kunna få hjälp att köpa en hund den dag Ella är borta.

Fördelen är att jag kommer att vara äldre och närmare pensionsåldern (ålderspension, alltså) när jag får ut mitt arv. Jag vet inte exakt vad det kan tänkas bli, men förmodligen tillräckligt för att jag ska kunna dryga ut en ålderspension med nån liten peng i månaden, under en tid. Vilket innebär att jag kanske inte behöver vara fullt lika stressad över den saken.

Så näh, jag är inte alls bitter. Inte, dåh. Inte ett dugg. Jag är inte bitter över att alla andra kan leva sina liv, ha livskvalitet och vara lyckliga, att de kan göra saker jag aldrig ens kan drömma om därför att jag inte har några pengar… Hur kan man vara bitter över en sån liten detalj?

För grejen är liksom den… Jag vill också kunna vara lycklig. Nu har jag ju den bipolära skiten att handskas med, men om man bortser från att jag sörjer pappa nu, så är jag faktiskt ändå rätt stabil. Jag har nog aldrig varit såhär stabil i mitt vuxna liv. Och jag märker att det jag saknar nu så fruktansvärt är just livskvalitet. Missförstå mig rätt; jag älskar och avgudar mina djur, men jag behöver mer för att kunna känna att livet är värt att leva. Sådär på riktigt, liksom. Och det gör jag inte nu – jag har inte gjort på ganska länge, faktiskt.

Och jag förtjänar det. Både livslust och förmågan att leva ut min livslust på de sätt jag behagar.

Men vissa gånger (i ärlighetens namn; typ jämt) så känns det som att jag kommer tamejfan att hinna dö av ålder och krämpor innan den dagen kommer att jag kan avnjuta någon slags lycka. Jämför det med som de flesta människor har det, att ha valmöjligheter och förmåga att agera utifrån både valmöjligheter och önskemål…

Det har jag nog aldrig riktigt kunnat.

Alltså, ni anar inte hur sjukt jävla påfrestande det är att precis hela, hela tiden kastas mellan någon slags hopp om förbättring, och sen ned i avgrunden igen. Det tar så fruktansvärt på krafterna så en tusendel vore nog för att däcka vem som helst som inte är bipolär. På riktigt.

Arkiv
Translate