Det här är ett skitviktigt inlägg, och jag vill att du hjälper mig att dela det när du läst färdigt. Dela det till politiker, tjänstemän, vänner, bekanta, kollegor, familj och släktingar, tidningar – you name it. Jag kommer att vara brutalt öppen och ärlig, och det kan komma att vara obekvämt att läsa – men det är nödvändigt. Inte bara för min skull, utan för många, många andra med mig.
Jag är så fruktansvärt jävla besviken på livet. Mitt liv har varit kaos, misär, destruktivt, och en hel rad med andra negativt laddade ord, under större delen av den tid jag gått på jorden. En del av det går att avhjälpa – jag kan inte bli frisk från min bipolaritet, men genom medicin och terapi kan jag uppnå någon slags funktionalitet. Med hjälp kan jag lära mig att fungera i relationer, att ha ett bättre förhållningssätt till mig själv och på så sätt skapa positiva ringar på vattnet. Och visst finns det positiva saker i mitt liv. Jag ser till exempel mina djur som de absolut främsta glädjeämnen jag har.
Sen finns det delar som inte är så jävla lätta att göra något åt – och det problemet ligger inte hos mig, utan hos samhället.
Det finns ytterst få saker jag kan göra för att bättra på min ekonomi. Jag kan tigga pengar (vilket jag gjort vid ett par tillfällen) på exempelvis Facebook. Jag kan söka fondpengar. Jag kan jobba svart (det, däremot, har jag inte gjort). En vanlig månad, när hyran och elen är betald, har jag kvar ungefär 5 500 kronor. Av dessa går ungefär en tusenlapp till mina övriga räkningar – telefon, Internet, mitt webhotell, samt lite annat smått och gott. Därefter har jag ungefär 4 500 kronor. Av detta går ungefär 1 500 – 2 000 kronor till mat åt mig och djuren. Därefter har jag nånstans mellan 2 000 och 2 500 kronor kvar att fördela på alla de där små utgifterna man har (som ingen egentligen vet vad de är) – toapapper, tvål, diskmedel, diskborstar, nytt tangentbord till datorn (jag gör av med ungefär ett tangentbord per år), nya glödlampor (och alla tar slut samtidigt), bensin till bilen, och så vidare i all oändlighet.
Nu tycker du säkert att såna som jag inte behöver ha en bil därför att det kostar för mycket. Och visst är det så – min bil har kostat mig osannolika summor pengar därför att någon idiot fått för sig att det är en god idé att sabotera den flera gånger på kort tid. Men en bil innebär också friheten att andas en annan luft än den man andas varenda dag, att kunna åka och storhandla på Willys i stället för att förlita sig på någon annans generositet med bil och tid – och så vidare.
Jag har inte valt mitt liv. Jag vaknade inte upp en dag och tänkte OH! Undrar om jag ska ta och bli lite bipolär, och kanske till och med sjukpensionär – det verkar som världens bästa idé! Det var faktiskt inte så. När jag var 20 hade jag drömmar och planer för mitt liv. Jag ville bli en känd och erkänd fotograf. Jag ville tjäna pengar, ha en bra karl och ett fint hem. Jag ville kunna välja.
Idag kan jag inte välja. Jag sitter fast i en lägenhet i ett hyreshus där jag vantrivs sjukligt mycket. På grund av att jag är sjukpensionär med lägsta ersättningsnivån, samt att jag har skulder, är det extremt svårt för mig att kunna flytta. Det här är något som påverkar mig mer än du någonsin kan föreställa dig – och som påverkar mig under väldigt många år. Hade du varit i samma sits som jag hade du flyttat redan när de här känslorna uppstod. Men jag kan inte det. Jag har nämligen inget val – det handlar om att stå ut och bo kvar, eller dö. Typ.
Vad det handlar om i slutänden, är livskvalitet. Jag hyser inga förvirrade tankar om att jag ska bo i slott, ha hundra anställda tjänare, åka runt i en lyxbil, klä mig i svindyra skor och kläder… Vad det handlar om är att även jag som är sjukpensionär ska kunna ha någon slags valmöjlighet i livet. Trots att jag är sjuk, skuldsatt och fattig. Det här med boendet tycker jag är skandalöst. När jag tittar runt på både lägenheter och hus att hyra är det så jävla dyrt att jag betvivlar att jag någonsin kommer att ha råd att bo någon annanstans. Det här är inte ett problem jag personligen kan göra något åt – det här måste politiker och byggföretag göra något åt. Reglera bostadsmarknaden, se till att det finns bostäder alla har råd att bo i, bygg nytt som inte kostar mer pengar än jag får ut per månad – inklusive bostadstillägget.
För oss som är sjukpensionärer måste det finnas rättigheter. Vi är redan skyldiga att vara sjuka för att uppbära sjukersättningen – men pengar är inte allt för att göra ett liv värt att leva. Och tro mig – mitt liv är på gränsen. Jag älskar mina djur över allt annat, men om jag inte har råd att åka och träffa min pappas fru som bor några mil härifrån, om jag inte kan åka och träffa vänner i andra städer, om jag knappt kan träffa folk som bor på andra sidan stan – då är jag mer eller mindre fånge i mitt bostadsområde, i min lägenhet. Och vem har det så, annat än vi som är socialfall, sjukpensionärer, eller på andra sätt fattiga? Ni riksdagsmän, ni tjänstemän, ni journalister, jurister, lärare, läkare – ni skulle aldrig gå med på att leva såhär.
Jag har inte planerat att bli särskilt gammal. Jag tänker inte dö nu – jag har mina djur, och jag har tänkt att jag ska ha minst en hund till, kanske två, innan jag dör. Men om mitt liv inte förändras till det bättre – och ja, ekonomin är en oerhört stor del av det hela, så är jag livrädd för vad som kommer att hända den dag jag blir ålderspensionär. Jag har sedan ett par år tillbaka börjat fundera omkring hur jag ska bära mig åt för att dö när den dagen kommer. Jag planerar min begravning, hur jag ska fördela mina ägodelar, om jag ska skänka mina negativ och digitala bildfiler till Länsmuseet, och så vidare. De här planerna bygger inte på att jag är bipolär och är deprimerad, utan de bygger på en faktiskt rädsla för hur illa mitt liv kommer att se ut om femton, tjugo år. Och med tanke på att det är mer än tillräckligt illa som det är, har jag svårt att se en annan utväg om det inte förändras.
Det här är något som det svenska samhället måste göra något åt. Det finns mycket att nysta i. Till exempel anser jag att det måste vara lättare att få en skuldsanering – eller kanske till och med att bli helt skuldfri, om man har sjukersättning. Bostadstillägget måste höjas, liksom själva ersättningen (framför allt om man har den lägsta nivån) för att öka valfriheten i till exempel boende. Det måste ges större möjligheter att kunna faktiskt göra saker, även som sjukpensionär. Att engagera sig i saker, gå kurser och så vidare, för att få någon form av livskvalitet. Har man fått sjukersättning måste Försäkringskassan tro på att man själv kan välja hur mycket man orkar göra innan man kraschar – inte tro att en blogg eller två, eller en kurs, eller ett politiskt engagemang eller ett aktivt föreningsliv, kan jämställas med ett jobb.
För faktum är – om mitt liv inte har några utsikter att bli bättre än så här, då kan ni lika gärna skjuta mig i huvudet direkt.