Tiden går och läker alla sår. Or so they say. Vet inte riktigt om jag instämmer i det, men däremot så tar vardagen över sorgen. Plus att man får lite distans.
Men så kommer de där dagarna. Första födelsedagen utan pappa. Och nu – pappas födelsedag, utan pappa. Jag har alltid i hela mitt liv varit urdålig på att komma ihåg om han fyller den 30 eller 31 mars – var tvungen att titta på dödsannonsen för att vara säker, nu. Och jo, det är idag han skulle ha blivit 66 år gammal. Han dog ett år yngre än farfar, som var just 66 när han dog.
Jag gråter inte så ofta längre. Senast när jag själv fyllde år för 1½ vecka sen. Men nu sitter jag här igen med plutande underläpp och tårarna strilar. Jag tycker inte om avståndet i tid och att det hela tiden ökar mellan mig och min levande pappa. Jag tycker inte om att spannet av tid ökar med min döda pappa. Tack och lov är längden av tid med min levande pappa större än den med min döda pappa. Men ändå. Jag hade helst sett att han fortfarande levde och var frisk.
Det går förvånansvärt bra att överleva utan pappa. Inte för att jag har så mycket val, om jag inte vill dö redan nu. Och även om jag inte tror att jag kommer att bli jättegammal, så hade jag ändå tänkt hinna med att ha minst en hund till efter Ella. För att inte tala om fler katter. Men livet känns oerhört tomt utan pappa – allting är annorlunda. Men på det stora hela; det går bra. Sen är ju allting relativt, förstås.
Jävla skit. Jävla karl och dra på sig cancer och envisas med att dö av skiten. Jävla karl att försätta mig i det här jävla sorgearbetet. Jag vill inte vara utan. Jag vill ha min pappa.
Och jävla dagar som envisas med att påminna om att han är död. Jävla helvetes piss.