Jag mår inte bra just nu. Faktiskt mår jag inte alls bra. Jag tror inte att det är en depression, snarare någon slags ångestliknande variant. Sådär till vardags är det ju sådär, med hopplösheten och meningslösheten som jag pratade om i förra inlägget. Men just nu är det storm i skallen och bröstkorgen.
I förmiddags när jag gick ut med Ella var porten stängd. När vi kom tillbaka stod porten uppställd. Eftersom jag varit på fastighetsskötarna om saken och det på senaste verkat som att porten faktiskt varit stängd, blev jag förvånad och gick iväg för att påpeka detta för de fastighetsskötare jag sett stod ute på ett annat ställe. Väl där fick jag reda på att kärringen som bor under mig har gnällt på att det luktar illa nere hos henne när jag byter kattsand och gör rent kattlådorna.
Seriously!?
Den kärringen har verkligen inget bättre för sig än att hitta saker att gnälla på när det gäller mig. Under de senaste fem, sex åren eller så (sen stambytet 2009) har hon regelbundet gnällt på att det luktar illa i hennes badrum och att det kommer från mig. Lika många gånger har det varit gubbar här och hällt ner silikon (eller vad det nu är) i nåt ventilationsrör mellan hennes och mitt badrum. Men lik förbannat så är det mitt fel nästa gång hon tycker att det luktar illa.
Jag är så sjukt jävla trött på att vara den som gör fel. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att hon gnällde på såna här saker med kvinnan som bodde i min lägenhet innan jag flyttade hit. Hon gnäller enbart för att det är jag, och hon har gjort det i många år. Är det inte det ena, är det det andra.
Så det som kommer att hända nu, är att… tja, om han är förvaltare eller vad tusan han nu är, ska befinna sig i hennes lägenhet när jag byter kattsand. Han går på semester nu, så det blir i slutet av juli. Han ska vara där för att se om det luktar i hennes lägenhet när jag byter sand och gör rent kattlådorna. Men alltså, seriously.
Jag känner mig så fruktansvärt kränkt – och jag blir inte nödvändigtvis kränkt lättvindigt. Jag vet att jag inte är felfri. Men jag vet också att mina kattlådor inte luktar. Inte ens när jag byter kattsand och gör rent dem – visst, det luktar litegrand precis när jag häller ur kattsanden, men inte så att det ska störa i lägenheten under. Då ska det lukta riktigt jävla illa, och det gör det inte.
Detta kombinerat med den hopplöshet och fullständiga meningslöshet jag känner inför mitt liv gör att jag just för tillfället inte alls mår bra. Jag har tankar och idéer om hur jag vill leva mitt liv, men jag kan inte se några vettiga lösningar på hur jag ska ta mig dit. Alls, faktiskt. Den enda eventuella lösning jag kan se kräver en nära anhörigs bortgång (vilken i och för sig är i antågande i vilket fall, men inget jag önskar), och beroende på hur saker och ting löser sig innan dess är det inte säkert att det kommer att fungera i vilket fall.
Jag känner mig så fruktansvärt ledsen just för ögonblicket. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att ens komma i närheten av hur jag vill leva. Det är väl inte för mycket begärt att kunna leva så nära naturen som möjligt, utan att bo i tält. Jag har en plan för.. nej, jag har flera planer och funderingar, och allt beror på hur allting kommer att se ut när min nära anhörige har dött. Men alla planer handlar om att komma ifrån det här jävla skithålet jag bor i nu. Och att inte bo i lägenhet. Eller radhus. Och att slippa grannar som bor nära.
Plan 1
Att skaffa husvagn med någon form av förtält och först resa runt i Sverige och därefter ställa mig permanent på en camping.
Plan 2
Att skaffa mig en mindre naturtomt och skaffa två villavagnar – en att bo i, en att ha en fotostudio i. Det här är min favoritplan.
Plan 3
Köpa ett litet torp någonstans med en lagom stor tomt (ganska liten – jag ska orka med att ta hand om den också).
Allt jag vill ha är lugn och ro och möjligheten att bestämma hur, när, vart och varför jag vill ha äventyr, träffa folk och så vidare. Att bo såsom jag gör, med de grannar jag har, är påtvingat umgänge, påtvingad överdriven hänsyn och så vidare, och jag trivs inte alls att leva på det här sättet. Det är inget liv.