Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har ätit Litium i lite drygt ett år. Ungefär ett år och tre-fyra månader. Litium är den enda stämningsstabiliserande so far, som faktiskt haft en stämningsstabiliserande effekt på mig. Jämför man med Lamotrigin (som jag sov 85% av all min vakna tid av) och Ergenyl (som jag inte sov alls av), så är det fantastiskt med Litium.

Problemet som har uppstått – och det förvånar mig att jag inte insett det förrän nu, är att jag inte blir någonting. Jag blir ingenting. Jag gråter aldrig. Ja, bortsett från de tio sekunder eller så som jag lyckades pressa fram någon tår, i ett tidigare inlägg. Men det är allt. Jag tycker inte att det jag tidigare brunnit för, har vare sig poäng, mening eller något annat värde heller för den delen. Jag är sällan glad. Jag är ingenting, förutom möjligen grå. Och det är inte likt mig att vara grå. Jag kan inte se någon glädje i livet, eftersom varje dag är den andra lik, utan förändring i sikte. Att säga att jag är deprimerad är nog att ta i, men överlag känns mitt liv extremt ointressant och jag själv likaså. Utan glädjeämnen – vad finns då att leva för? Inte ens de drömmar och mål jag satt upp för mig själv känns lockande.

Hur hanterar man sån här hopplöshet? Jag frågar på riktigt och på allvar – hur i helvete hanterar man det? Och hur gör man för att få till en förändring? Jag har tänkt mig att jag ska prata med min läkare på psyk och höra vad han har att säga (har telefontid framåt augusti). Jag vill… förvisso vill jag helst inte bli sådär bipolär av mig att jag kastas handlöst mellan bergsväggarna igen, för det är så jävla jobbigt. Men jag skulle vilja känna saker igen. Bli glad. Bli ledsen. Bli arg. Ha mål och känna längtan efter dem. Känna glädje över att ta fram kameran.

Jag vill inte känna att livet är så meningslöst att det inte finns någon mening med att leva det.

Litium

Det jag främst, för ögonblicket, funderar över – och det här hade jag aldrig någonsin trott om mig själv, är om jag ska sluta äta Litium. För att få tillgång till mina känslor igen. Jag känner en person som också är bipolär och som ätit Litium men slutat med all medicinering. Uppenbarligen är det ju möjligt. Frågan är ju bara om det går att fungera någotsånär om man gör det. Och med tanke på vad jag vet om mig själv från den period när jag mått som sämst, så är jag skeptisk.

Har ni några tips? Kommentera gärna på min Facebook-sida.

  • 6
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet