När det gäller vissa saker är jag en woman of action, måste jag erkänna. Som till exempel detta om mitt Litium. Det är ett par veckor sen eller så jag skrev om det senast (senaste inlägget), och jag har haft tid på mig att fundera och reflektera.
Det är märkligt hur en medicin som har en så bra egenskap som att jämna ut ens mående så att det blir jämt och stabilt, också tar bort allt annat som kan uppfattas och upplevas som positivt med livet. Alla andra känslor också, till exempel – förutom en så djup känsla av hopplöshet och meningslöshet att jag faktiskt skräms av det.
Jag skrev det tidigare och jag skriver det igen – jag hade aldrig ens i mina vildaste drömmar eller fantasier, kunnat föreställa mig att jag skulle komma på tanken att sluta äta Litium. Det är den enda stämningsstabiliserande medicin som faktiskt lyckats ta bort topparna och dalarna och gjort att jag varit faktiskt hyfsat stabil.
Men nu när jag insett att den kapar av precis allt annat – inklusive allt det som gör livet värt att leva för mig – det vill säga; kreativitet, idérikedom, att se saker och ting, både med ögonen, abstrakt och så vidare, motivation och engagemang… Det finns mycket som försvunnit med Litium och det retar mig en aning att det tog så lång tid att uppmärksamma det själv. Men – bättre sent än aldrig, och det kunde ha gått ännu längre tid, så jag får väl vara nöjd med det ändå (och bara det att jag kan se det positiva med det!!!).
Under sommaren, framför allt på grund av dygnsrytmen jag har sen strax innan jul (sover dagtid, vaken nattetid), har jag av någon anledning börjat glömma att ta min kvällsdos av Litium. Först kanske nån dag i veckan, sen för ett par veckor sen glömde jag det flera dagar på raken… Från att inte ha reagerat alls på det faktum att min pappa har cancer, lyckades jag faktiskt gråta en skvätt när jag fick tråkiga nyheter. Visst – inte mer än max 90 sekunder, men det är betydligt mer än inte alls. Och det var gråta på riktigt, inte några låtsastårar.
För ett par dagar sedan glömde jag bort att ta morgonmedicinen. På eftermiddagen/kvällen samma dag började det komma tankar jag inte haft på väldigt, väldigt länge. Positiva grejer – sånt som jag vill göra, men inte har känt engagemang eller motivation för på väldigt länge. Efter det – igår, när jag skulle ta min bunt morgonmediciner, valde jag aktivt att inte ta mitt Litium. Dumt – ja, förmodligen. Men jag gjorde det (inte) ändå. Idag har jag inte kommit så långt som till medicinerna än, men jag misstänker att jag kommer att välja bort Litium till fördel för att kunna känna igen.
Jag har en tid med min läkare i slutet av augusti, för att prata om just min medicinering. Det stör mig att det är över en månad kvar – massor med saker kan hända under den tiden, både bra och dåligt. Jag ska hålla koll på mig själv för att se hur saker och ting utvecklas. Märker jag att det blir väldigt studsigt får jag överväga att i alla fall äta en del Litium. Men på det stora hela känner jag just nu att jag faktiskt – fast att jag aldrig någonsin skulle ha trott det om mig själv, är redo att prova att leva utan. Man skulle kunna argumentera för att det kan bli urkasst – och visst kan det bli det. Men mina förutsättningar ser väldigt annorlunda ut nu om jag jämför med hur jag mådde, fungerade, reagerade osv, förut. Då hade jag inget stöd, ingen förståelse från stora delar av min omgivning – det har jag nu.
Jag tror att det skulle kunna funka.
Sen om det skulle behövas annan medicin för att kontrollera till exempel ångest när det nu dyker upp (och det gör det ju ibland), så får jag väl ta det då. Helst innan, men… well, ni förstår säkert vad jag menar. Sånt som är bra att ta med läkaren, helt enkelt. Och kuratorn.
Jag återkommer med fler funderingar och reflektioner om saken.