Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Skuld och skam är oerhört tunga känslor att hantera och försöka leva med. Jag har alltid, i hela mitt liv, känt någon form av skuld och skam. Har det inte varit det ena har det varit det andra. Ända sen… tja, medvetet som jag kan minnas sådär på rak arm, sen jag var runt 13 – 14 år eller så.

Det är också här det börjar bli rörigt. Skuld och skam vill gärna mixa sig med bland annat rädsla. Om man till exempel tänker på min rädsla att inte duga som jag är, att inte räcka till genom att bara vara jag, att det jag gör inte är bra nog… då lägger sig skulden och skammen som ett jävligt tjock täcke ovanpå, när min hjärna får det till att det faktiskt är så.

Sommaren mellan sjätte och sjunde klass flyttade min pappa och hans kvinna ihop. Med följde jag samt hennes två yngsta – mina plastbröder. I samband med det fick jag upp ögonen för att min mamma och hennes sätt att leva inte var helt normalt (det är en stark underdrift, för den som undrar). Därefter levde jag i säkert femton, tjugo år med skam över att vara min mammas dotter, med tillhörande skuld över att vara så lik henne trots att jag inte ens försökte. Jag kände mig besmittad av mammas sätt att vara människa, hennes sätt att leva, att ha relationer och så vidare. Det är svårt att beskriva, men besmittad är ett väldigt bra ord i sammanhanget. Smutsig, också. Inte blev det bättre av att jag med jämna mellanrum påmindes om hur lik henne jag var – alltid med hennes sämsta sidor i åtanke. På många sätt kändes det som att framför allt min pappa (som förmodligen också skulle ha behövt gå i samtalsterapi och prata om just mamma) på något väldigt, väldigt skumt sätt, trodde att jag och mamma var samma person.

Jag har också känt djup skam och skuld över att vara en annan person än den mina föräldrar önskat sig. Pappas kvinna och hennes barn har till exempel alltid rest mycket. Jag har aldrig gjort det. Jo, lite har jag rest, men inte mycket alls, och framför allt inte i jämförelse med dem. Flera av dem har bott utomlands i perioder – min äldsta lillebror bor i för tillfället i Singapor med sin familj. Men jag, jag har aldrig haft möjligheterna att resa och bo utomlands på det sättet. Jag har i alla fall inte upplevt det så. Och jag känner skam över att jag inte varit den person de velat att jag skulle vara, att jag inte lyckats åstadkomma ett liv där jag kunnat resa mycket och så vidare. Jag lyckades inte ens driva ett företag utan att krascha hela min ekonomi och resten av mitt liv på köpet. Ett enda stort misslyckande – det är jag.

waterdrop

Och det där med att misslyckas med sitt företagande. I samband med det har jag haft såna groteska känslor av både skuld och skam – dels över själva misslyckandet, dels över att inte kunna betala för mig ordentligt, dels över att sedan dess vara skuldsatt och leva på försörjningsstöd – och så vidare i all oändlighet. Att veta att jag gjort allt detta för att jag inte lyssnade på den varning jag fick/gav mig själv är… Jag har inte ord att beskriva den känslan, faktiskt. Att ha försatt sig i en situation man inte kan ta sig ur, men som på alla sätt möjliga är destruktiv och o-konstruktiv så till den milda grad att det ibland känns fullständigt jävla meningslöst att ens leva. Att veta att det är mitt eget fel. Damn.

Lite bakvänt är den skuld och den skam jag ofta känner när jag försöker vara en bra människa, så gott det går, men när andra människor gör det svårt för mig. Jag tänker till exempel på mina grannar. Jag vill i alla fall tro att jag är en någotsånär bra människa, men jag har två grannar som hatar mig – och jag fullständigt hatar dem tillbaka. Men jag kan inte göra något för att på något som helst vis sätta dit dem för saker jag tycker att de gör fel, för det kommer nämligen tillbaka på mig själv. Alltså måste jag dels gå runt och känna mig skyldig för att jag begränsar mitt eget hemmaliv för deras skull utan att få något tillbaka, och skulle jag råka göra minsta lilla som stör dem eller på något annat sätt petar dem i ögat, får jag både skämmas och känna mig skyldig för det. Inte ett dugg ok på en endaste liten fläck, men så är det.

Jag märker att mina skam- och skuldkänslor sträcker sig mycket längre än jag föreställde mig i början av det här inlägget. Det om företagandet och hela baletten har varit så uppenbart, men det övriga – med mamma, föräldrar/syskon och så vidare… det var jag inte fullt lika medveten om. Eller; jag visste det också, men inte att det kanske satt så djupt som jag faktiskt tror att det gör.

På det stora hela tror jag att det här projektet med att undersöka känslor är rätt bra. Det blir lite tydligare när jag tar en åt gången, vilket jag gillar. Sen skall erkännas att jag inte riktigt känner dem när jag skriver. Jag försöker att vara hyfsat saklig – vilket för övrigt är ett sätt att hantera känslor som blir för stora och ohanterliga annars. Det, plus insikten jag fick när jag och Ella var och långpromenerade för några timmar sen… Att jag ofta använder mig av strategin att liksom titta på mig själv som om jag vore någon annan. Det gör att jag kan distansera mig från känslorna och konstatera att de är där, men jag behöver inte kleta in mig i dem. Bra eller dåligt? Det bara är, om jag får yppa min åsikt (och det får jag, för det är min blogg!).

Well. Det kommer mera. Sen. I morrn, eller kanske i kväll redan. Det återstår att se.

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet