Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag har börjat skriva det här inlägget flera gånger men inte kommit någonvart. Jag insåg just varför. Från början var jag inne på att sorg handlar mest om förluster – vilket det i och för sig på de flesta sätt gör. Men det finns annan sorg också. På något sätt ska jag försöka få ner i alla fall litegrand om vad sorg innebär för mig, och vad jag känner sorg inför.

waterdrops_2

Förluster är på något sätt givet när man pratar om sorg. Sorg kan vara renodlad – på det där sättet när man vet att en människa/djur man stått nära levt ett långt, förhoppningsvis hyfsat gott liv, varit älskad och så vidare. Då, när man kan tänka att man saknar personen/djuret och det kommer att finnas ett hål, en tomhet och saknad efter det, men det är ändå ok att han/hon/den/det är borta. Som när jag tog bort min katt Sotis för några år sen. Han var gammal och började bli väldigt skraltig. Det tog emot, men till slut tog jag ändå beslutet att låta honom gå. Eller som när min farmor dog efter många års demens. Det var mest skönt, tror jag, för alla. Eller för den delen, när min bästa kompis var med om en bilolycka och överlevde, men med svåra hjärnskador och i princip helkroppsförlamad.

Det var något helt annat när min mamma dog. Den sorgen var besmittad med besvikelse, ilska, frustration, ännu mer besvikelse, ilska och frustration, sorg över den mamma hon borde ha varit, sorg över att hon var den mamma hon var, saknad över den hon borde ha varit och så oerhört mycket mer. Hela situationen var sjuk och inflammerad, och sorgen var i jämförelse med vad den borde ha varit, inte alls njutbar (här hoppas jag att ni förstår vad jag menar).

Det var också något helt annat när jag var tvungen att ta bort min andra katt, Saga. Vi stod oerhört nära varandra, och när hon blev akut sjuk och jag insåg att hon varit sjuk länge, länge, utan att jag märkt det. Den sorgen blandades med skam och skuld i så hög grad att jag nästan gick under.

Och jag ska inte ens prata mer än flyktigt om min hund Tassi som jag förlorade på grund av mina grannars okunskap, ickebefintliga välvilja, ännu mera okunskap, självrättfärdighet och så vidare. Där kan vi prata sorg efter Tassi själv, samt drösvis med andra känslor som inkluderade ifrågasättande av mig själv, skam, skuld och så vidare, i all oändlighet. Det här är ingenting jag vill prata om, så den som undrar får helt enkelt fortsätta undra.

Sen har vi en helt annan sorts sorg. Den som uppstår när man förlorar sina drömmar. Samma år som min bästa kompis bilolycka förlorade jag allt som hade med mina drömmar att göra, plus otaligt och oräkneligt mycket mer. Det året är, tillsammans med efterföljande två år, den tid i mitt liv då jag mått som absolut sämst. Nu hade det med många fler känslor än just sorg att göra – både ilska, rädsla, skuld och skam fanns med i bilden. Därför har jag svårt att sortera bland mina känslor från den tiden. Men det jag sörjde mest vara min kompis. Det hade varit lättare om hon dött – nu överlevde hon, och det tog flera månader innan någon kunde säga något som helst om hur hennes (och därmed min) framtid skulle se ut.

Jag sörjer också att några av de människor som borde förstå mig bäst, åtminstone under långa perioder i mitt liv varit fullständigt oförmögna att förstå och hantera mig, min sorg och alla andra diverse känslor som rasat i mig. Det gör att jag känt mig så otroligt, otroligt ensam mitt i all må-dålig-het, men också att jag känt att jag inte kunnat anförtro mig eftersom jag upplevt att jag blivit… inte förlöjligad, men – vad ska jag kalla det? Inte trodd. Att min sorg över vad-det-nu-varit förminskats och inte haft ett värde. Att jag ombetts gå vidare tidigare än jag förmått. Det var och är fortfarande på många sätt, väldigt, väldigt tungt.

Jag märker att det här med sorg är en otroligt stor del av alla känslor jag har. Jag ska försöka att inte vara långrandig, men det sista jag vill ta upp är sorgen över att ingenting blev som jag tänkt mig. Nog för att jag på mina bra dagar kan tycka att jag är både trevlig och kompetent, spännande och så vidare, men jag upplever ändå en enorm sorg över att mitt liv aldrig kommer att bli såsom jag planerade när jag var i mina 20-år.

Det här får vara nog om känslan sorg för den här gången. Nästa inlägg kommer troligtvis att handla om skuld och skam.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet