Det är krig mellan mig och den vidrigaste grannkärringen nu igen. Det gäller porten i år igen, som står uppställd från morgon till kväll medan kärringarna i huset ockuperar bersån på gården. Personligen anser jag att en port ska vara stängd, men jag får absolut ingen respons på mina klagomål hos hyresvärd, fastighetsskötare, eller för den delen, äckelpottan själv.
Min mamma var en person som förmodligen upplevde att hon inte automatiskt fick respekt av andra, därför att hon krävde den. Hon krävde ens respekt på ett väldigt inkräktande och faktiskt rätt fult sätt – framför allt eftersom hon inte gav samma respekt tillbaka. Jag har själv levt med den rädslan (på tal om att vara rädd för saker) under större delen av mitt liv – att inte bli respekterad och att inte bli hörd.
När jag var yngre var jag övertygad om att jag inte var tillräckligt intressant eller viktig för att få den där helt vanliga vardagsrespekten alla har, får och ger varandra. Jag har inte riktigt funderat på varför, bortsett från det här med att mamma krävde sin respekt utan att ge någon tillbaka. Men jag antar att det också har att göra med allt detta att känna sig förbisedd och så vidare, som jag skrev om för några dagar sen.
När det gäller konflikten med grannkärringen och kommunikationen med hyresvärden om saken, känner jag mig som ett spöke. Jag står och vevar med armarna helt hysteriskt för att få hyresvärden att höra mig och helst göra något åt saken – men personen jag har kontakt med är så fruktansvärt arrogant och ger inga svar hur mycket jag än frågar och kräver dem av honom, att jag blir alldeles utmattad. Äckelpottan tar åt sig av lapparna jag sätter upp på porten och hämnas genom så löjliga saker att jag blir ännu mer utmattad. Hela situationen är så löjlig att jag blir helt knäckt – men ingen som kan göra skillnad hör mig, lyssnar på mig, eller gör något för att förändra det hela.
Jag känner mig inte ett dugg respekterad – inte ens den där vardagsrespekten alla får. I stället får jag slå mig blodig för att få… tja, ingenting, egentligen. Och det ska ni veta – det är inga avancerade saker jag begär. Jag begär att porten ska vara stängd, såsom den är tänkt att vara. Men kärringen beter sig som en ouppfostrad 3-åring som får utbrott var och varannan sekund och lägger sig på golvet och vrålar och sparkar – så mogen är hon. Men hon har också styrt och ställt över både huset och gården i minst hundra år, och jag är trött på att en människa ska ha den bestämmanderätten när vi faktiskt är många fler som bor här.
För att återgå lite snabbt till mamma… Jag försöker koppla ihop det här med att vara förbisedd och så vidare, till den här rädslan för och känslan av att inte vara hörd och inte respekterad. Jag förstår kopplingen, men samtidigt känns det väldigt skumt. Eller, det känns inte alls, om jag ska vara ärlig. Jag vet att jag har känt den här frånvaron av respekt, känt att jag inte blivit hörd – men ju äldre jag blir, desto bättre blir det på den fronten. Fast man tycker ju på något sätt, någonstans, att jag borde känna kopplingen mellan de här sakerna. I am so confused.
Jaha. Det blev lite rörigare och mer osammanhängande än jag tänkte mig, detta inlägg. Det får vara så – bättre än inte alls. Som avslutande kuriosa och underhållning kan jag i alla fall roa dig med att när jag och Ella var långt hemifrån för några timmar sen, blev jag akut skitnödig. Ni vet, sådär så jag var tvungen att stanna ett par, tre gånger och verkligen knipa ihop arslet. Ni anar inte vad skönt det var att komma hem och rusa in på dass! 🙂