Idag har jag gjort mer praktiska saker än jag gjort på väldigt länge, ens om man slår ihop flera dagar på raken. Passivitet är nog min största problematik, faktiskt. Sen var det nog igår eller idag (minns inte) som jag funderade runt en hel del.
En av mina bästa kompisar skrev på Facebook för ett tag sen att hon känner sig hel, men att hon inte behöver ha en (sin) karl för just det. Att vara hel utan att någon annan gör en så, vill säga. Det fick mig att åtminstone till och från grubbla lite över huruvida jag skulle säga att jag är hel eller trasig just nu. Att jag varit trasig i överkant är ju inget nytt. Jag har varit så trasig att jag knappt suttit ihop alls. Men nu – är jag verkligen så jävla trasig? Och kanske att jag inte är det. Om vi bortser från sånt som äckliga grannar som stör mina tankar (faktiskt rätt mycket, trots att jag sällan ser dem vintertid) samt det här med sjukhetkänsla och lite andra småsaker – jag tror tamejfan att jag är hyfsat hel. Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv, måste jag erkänna.
Men faktum är att när jag känner och när jag tittar på min inre bild av mig själv, så är det där skyddande glaset (som jag tänker mig att jag har nån decimeter utanför hela kroppen) helt och glatt. Dumma och jobbiga saker som händer rinner av på ett sätt jag inte tror att jag någonsin upplevt.
Ett sätt som det känns på är att jag känner mig så otroligt välvilligt inställd till mig själv, mina djur, livet sådär i stort. Ungefär som en rejält stor, fet katt som ligger och jäser i en solstrimma – kisandes, ni vet. 🙂 Ungefär så känner jag mig. Och förvånansvärt stabil. Ungefär som jag lärt mig att förvänta mig av Litium, fast med uppenbara avbrott från det om omständigheter dyker upp som varken jag eller mitt Litium rår på och/eller kan hantera.
Andra sätt jag märker det här på är att jag vill mer och faktiskt gör mer. Kanske inga supermängder än så länge – men jag är tacksam för de små babysteps som sker utan att jag märker det. Men till exempel har jag lyssnat otroligt lite på musik under lång tid (kanske 1-1½ år – minst) på grund av tidigare nämnda grannar. Nu har jag börjat lyssna på musik lite mer, eftersom jag märker hur otroligt bra jag mår av att göra det. Det är sådär så det är riktigt jävla löjligt hur bra jag mår av att lyssna på musik. På riktigt, alltså. Det är så vansinnigt njutbart med lite massage av sinnena.
Vilket får mig att misstänka att jag inom någon slags överskådlig framtid kanske också kommer att börja läsa igen. Jag läste jämt förut, men sen ett antal år tillbaka (4-5 år ungefär) har jag läst typ en enda bok. Det är koncentrationsförmågan som inte funkar som den ska. Men nu har jag börjat tänka att jag vill ha en läslampa och en fåtölj med ett litet, litet bord vid, där jag kan sitta och läsa (och en fotpall så jag kan ha mitt lymfödem lite högre – man får vara praktisk ibland också).
Något jag tänkte på för bara en stund sen var att den här stabiliteten, må-bra-igheten och välviljan jag upplever just nu inte kommer att hålla för evigt. Förmodligen inte ens särskilt länge. Men jag tänker (för första gången, tror jag) att jag får passa på och utnyttja den tiden till att göra så bra saker som möjligt och framför allt – att njuta.