Egentligen har det varit så under något halvår eller så, men jag har inte formulerat det särdeles tydligt för mig själv ens en gång. Men så är det. Jag har ett nytt mål som är jävligt klart och tydligt för främst mig själv såklart, men faktiskt för alla andra också.
Mitt mål är att må så bra jag kan för att förebygga min bipolaritet. Det innebär en hel drös med saker, varav jag behöver hjälp med några. Jag insåg bara häromdagen att jag nog får räkna mig själv som väldigt känslig för yttre omständigheter (tänk; grannar, boende, ekonomi osv). Alltså behöver jag förändra dessa omständigheter på något vis. Nu ska jag träffa min nye god man på måndag så att vi kan planera hur vi ska lägga upp vårt samarbete – men han kommer att få hjälpa till med både boende och ekonomi.
Men sen finns ju andra omständigheter som min fysiska hälsa, till exempel. Med hjälp från husläkaren framför allt, ska det väl vara fan om det inte går att få ordning på den infektion/inflammation jag har i kroppen så att allt som liksom följer den, ger med sig (vill säga; min mens som återuppstått inklusive pms, trots en väl fungerande p-stav). Och i längden; blir jag av med pms och mens kommer det att bli lättare för mig att fortsätta gå ned i vikt eftersom jag inte kommer att drabbas av mitt gamla sockermissbruk som annars inte gett några som helst problem sen jag gick över till LCHF-kost. Helt otroligt.
Men det gäller också att acceptera och hitta strategier för att hantera sådant som mitt lymfödem. Det är fruktansvärt jävla osmidigt på biljarder olika vis, och för mig som är så jävla fattig riskerar det att bli dyrt också med stödstrumpor och sånt. Vet inte (ännu) hur landstinget gör med hjälpmedel som kompressionsstrumpor och så, hur många man får köpa per år… men jag misstänker att det inte kommer att vara i närheten av så många/mycket som behövs. Men insikten om att jag troligen aldrig kommer att kunna ha såna skor jag skulle vilja ha, att jag aldrig kommer att kunna ha korta byxor sommartid om jag inte vill skämmas för mitt ödem ELLER ha strumpor på mig… Tja, ni vet. Lite småtrist är det.
Grejen är att det finns ett ord som jag tycker är så otroligt vackert och som så väl beskriver den känsla jag upplever nu – och som kan bli så mycket starkare, om dessa omständigheter förändras till det bättre. Jag pratar om vardagslycka. Det är, tror jag, ett av de absolut vackraste ord jag vet. För mig innebär det bland annat att det är tyst och lugnt i huvudet – jag kan tänka normalt utan att vara rädd, utan ångest, utan tvivel, utan ifrågasättanden och så vidare. En helt normal tankevärld. Jag blir inte irriterad på hunden eller katterna som jag kan bli annars, jag är inte orolig. Det är tyst och lugnt och så vansinnigt njutbart. Samtidigt kan jag känna ren glädje, fast i en lugn och tyst och nästan lite timid styrka. Inte det där vansinniga lyckoruset man befinner sig i under en hypomani.
Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har upplevt den här vardagslyckan tidigare. Inte ens när jag var yngre (läs; mellan säg 15 och 25). Lugnare i skallen – ja, men inte vardagslycka. Och jag tycker att jag förtjänar den. När jag var yngre ville jag i alla fall på en del sätt ha spänning i mitt liv. Under en period kastade jag mig gärna ut i saker utan tanke på konsekvenserna (företag, skaffa lokal osv). Idag vill jag inte ha den typen av spänning. Intensitet – ja, tack. Jag tror inte att jag kan annat än det. Men det jag mest av allt vill ha är just lugn, ro, tystnad och så den där vardagslyckan.
Det gläder mig att jag på något sätt är framme vid punkten att jag överhuvudtaget kan tänka på att flytta. För bara en eller ett par månader sen kändes det som att realiteten att flytta skulle behöva ligga låååååångt fram i tiden för att jag skulle hinna tänka ifatt – men nu har det börjat kännas som att jag faktiskt är redo. Jag behöver hjälp – ja, visst, men jag tror faktiskt att jag är redo att höja volymen en aning på min vardagslycka.