Jag är, mig veterligen, inte den enda med bipolär sjukdom som har svårt med relationer. Jag har svårt med tillit och att släppa folk nära. Det är otäckt och obehagligt, samtidigt som jag både vill ha det och behöver det.
Stod och funderade alldeles nyss vid köksfönstret om döden. Inte min egen, utan (framför allt) min pappas (eftersom han nu råkar ha cancer). Och så funderade jag på det där med begravning – ni vet väl att man kan ha en icke-religiös begravning!? Jag minns inte i huvudet vem man får hjälp av då, men det är i alla fall möjligt. Och så tänkte jag på hur pappa vill ha det, om han ens tänker ha någon åsikt… Begravningar är ju liksom ändå till för de som finns kvar efteråt.
Sen kom jag att tänka på Vita arkivet, och att jag själv faktiskt har gjort anteckningar där. Det är flera år sen jag var inloggad så jag har inte jättebra koll på vad som står. Det jag dock är rätt övertygad om är att jag kommer att ha precis exakt samma åsikt i resten av mitt liv. Möjligen undantaget musiken. Men jag vill exempelvis inte ha en grav. Jag vill brännas och spridas ut över havet – och kom nu inte och säg att det får man inte, det är förbjudet, för jag vet att det är så. Men det förhindrar inte att jag vill ha det så i alla fall. I värsta fall får de frystorka mig – ut över havet ska jag i alla fall.
Mitt i alla de där funderingarna kom jag att tänka på, faktiskt i fråga om huruvida eller ej man har en gravplats, vem som skulle stå för kostnaderna ifall att någon dum jävel skulle få för sig att gå emot min vilja i den frågan. En gravplats kostar nämligen. Inga gigantiska summor, men dock ett par, tre hundra per år.
Och där kom jag in på det där med relationer. Och hur läskiga de är att gå in i. Och hur jag, tycker jag, om och om och om igen, blir överbevisad om att ensam tamejfan är starkast.
Och det här blir ju väldigt spännande när man som jag vill ha en relation med väldigt speciella inslag (livsstilsval – jag kanske berättar mer om det någon annan gång) där till exempel tillit är så sjukt, galet jävla asviktigt. Och där man i alla fall i det ena fallet väldigt lätt och väldigt fort utvecklar ett starkt beroende av varandra.
Ännu mer spännande blir det om jag tänker på vad jag begär av en partner inom nämnda (dock ej namngivna) livsstil. Massor av sånt känslomässigt gottis som jag både ryggar för och vill suga i mig och använda mig av. Hur går det ihop att både vilja ha något, och samtidigt inte? Eller; ska jag kalla det vid dess rätta namn – och samtidigt vara så jävla rädd för det!? Det funkar ju inte.
För alltså, grejen är att jag förvisso knyter an till folk och hela baletten, men även om det inte märks på utsidan så vet jag precis vad jag håller på med på insidan av huvudet. Jag dansar runt och vägrar låta fästa mig vid någon mer än faktiskt ganska ytligt. Jag tror att det har med min mamma att göra – av flera skäl. Dels för att jag under långa perioder av mitt liv skämts över att vara hennes dotter, eftersom hon trots allt var en väldigt märklig (och sjuk) människa och jag så otroligt ofta upplystes om att jag var så lik henne. Men också för att hon gjorde oss barn så extremt känslomässigt beroende av henne på så fula sätt.
Det här är ett ämne som kräver mer än bara ett inlägg, så jag antar att jag får återkomma. Just precis nu ska jag tillfredsställa ett helt annat behov, nämligen hunger. 🙂