Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag skrev häromdagen att jag inte tror att jag kommer att få några fondpengar. Som jag förstått det skickas besked ut till de som tilldelats, under andra halvan av november. Jag har gått som på nålar och hoppats och hoppats, men dagarna har fått och jag har inte fått något besked (om man inte fått pengar får man inget besked alls).

Tills igår. Igår kom det ett kuvert från Västerås stad, med ett vikt papper i på vilket det stod att jag tilldelats 5 700 kronor i fondpengar.

Inga stora summor, men för mig som aldrig har råd att köpa något utöver det som är mest akut (vilket påminner mig om att jag glömde att köpa toapapper idag), innebär det att jag kommer att kunna täppa igen i alla fall ett eller kanske två av de stora hål jag alltid bekymrar mig för.

Så av alla de saker jag uppgav i min ansökan har jag nu att prioritera och välja. Jag har – hör och häpna, lyckats avhålla mig från att bara hysteriskt handla upp alltihopa. Det skulle gå både fort och lätt och vara hysteriskt roligt. Men eftersom jag vet att jag råkar tycka att det är rätt påfrestande att i princip alla mina kläder är så gamla och slitna att nästan allihop är trasiga på ett eller annat sätt, så kommer mitt fokus med de här pengarna att ligga på att få min symaskin lagad, och att köpa tyg så att jag kan sy kläder igen. Jag syr i princip allt jag har på mig förutom ytterkläder (fast jag skulle vilja det också), och min symaskin har varit trasig i snart två år.

Jag kommer att vara i paradiset. =)

Jag lyckas till och med låta bli att beställa tyg på nätet igår, därför att jag först och främst vill besöka den tygaffär här i stan, där jag oftast köper tyg. Jag lyckas också låta bli att beställa flera par stödstrumpor. Och böcker. Jag har beställt ett batteri till min e-cigg, men det skulle jag ha gjort ändå (och mina andra pengar kom idag).

Fast jag måste också säga att det är på gott och ont att få fondpengar. Det är jävligt trevligt eftersom man kan göra åtminstone någonting av allt det man vill/behöver. Men det är extremt jävla apsugigt att man ens ska behöva det. För tio år sen hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle befinna mig i den här situationen. Men här är jag, och får 5 700 kronor i fondpengar, vilka jag måste prioritera å det grövsta för att få ut så mycket som möjligt av dem.

Pengar ni andra, friska människor, troligen har och kan göra av med på allt och ingenting, any given month (or even week).

Så det är verkligen så att en och samma händelse har så många olika facetter, så många sanningar, att man bländas och det är svårt att veta om det finns ett rätt sätt att uppfatta och tolka saker på. Det blir absurda mängder speglande i alla dessa facetter, kan jag säga.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet