Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

För den som återkommande läser här på bloggen så kommer du kanske ihåg att jag skrivit lite då och då under hösten om den här sjukhetskänslan jag haft till och från sen mars. För ett par veckor sen fick jag äntligen en antibiotikakur som jag hoppades skulle avhjälpa hela baletten.

Det gjorde den också. I alla fall till större delen, och framför allt, till att börja med. Det här med att vara feberöm på huden på ryggen och ha feberont i kroppen – det försvann efter några dagar. Orken blev bättre och jag har orkat gå längre sträckor med min hund. Har inte velat överanstränga mig, så jag har tagit det lugnt – men längre nonetheless.

Igår gick vi dessutom minst dubbelt så fort som vi brukar, för det var så in i helvete kallt. Jag tror det var igår – eller kanske i förrgår. Oavsett vilket; vi gick mycket, mycket fortare. Igår kväll när jag lade mig frös jag lite även under täcke med överkast och fleecefilt- och jag brukar inte frysa. Tvärtom. Nu här idag upplevde jag under något ögonblick lite feberömhet på ryggen. Lite senare hur fruktansvärt obekvämt det är när ett enda hårstrå ni vet, sådär nästan, nästan snuddar huden. Och så fryser jag.

Dessutom har jag haft ångest. Igen. Ingen svår ångest – jag skulle vilja säga oro på gränsen till ångest. Men tillräckligt för att jag ska notera och lägga på minnet och fundera på om jag måste kontakta min husläkare redan den här veckan (har telefontid nästa vecka) och upplysa om att jag har pms igen – som förmodligen är kopplat till det här på ett väldigt omständigt vis.

Det var nog när jag var ute med Ella som jag kände det där feberömma på ryggen, förresten. Eller strax innan. Oavsett vilket var jag nästan grinfärdig när jag tänkte på hela alltihopa. Det är fullständigt jävla olidligt att gå runt och må såhär, och bara tanken på att den konstanta känslan av feber ska infinna sig igen gör att… tja, den gör mig inte glad. Let’s keep it at that.

Och med ångesten kommer det sådär många, dryga tankar igen. Som grannarna. Varför jag plötsligt, efter att ha bott här i nästan femton år, upplever att det dunkar och bankar och låter mycket mer än jag någonsin tidigare har tyckt. Ever. Jag spelar upp små konversationer med de här äckliga grannkärringarna, i huvudet – om och om igen. När jag inte har ångest tänker jag inte sådär jättemycket på dem alls, faktiskt. Inte vintertid. Men när jag har ångest, då envisas de med att visa sina fula, äckliga trynen på insidan av skallbenet – hela tiden. Tillsammans med drösvis med tankar om hur fel jag är, hur fel jag gör, att jag inte borde få bo någonstans alls, att jag inte borde få ha djur för att jag är en så hemsk och dålig matte, och så vidare.

För övrigt verkar det som att jag inte kommer att få några fondpengar. Det gör mig fruktansvärt ledsen, faktiskt. Jag behöver så oerhört många saker som jag inte har råd att köpa. Mina föräldrar bidrog ju med två par (dyra!) skor tidigare i år, men jag kan liksom inte begära att de ska hålla på och köpa nya saker till mig stup i kvarten. Vad fan – jag är en vuxen människa – eller ska i alla fall föreställa det…

taggtrad

Så just precis i kväll tycker jag nog att det suger rätt hårt. Och upphör aldrig att förvånas över hur snabbt de här känslorna kommer. Helt utan förvarning – helt plötsligt bara sitter ångesten i maggropen och river med sina vassa klor tills det bara är blodiga köttslamsor kvar.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet