För en vecka sen var jag återigen och föreläste för blivande sjuksköterskor på MDH. Under frågestunden fick jag frågan om det här med att identifiera sig med sin sjukdom, vilket faktiskt är en otroligt intressant fråga.
Jag har försökt skriva om det här i över en vecka, men får inte till det på något bra och vettigt vis. Det är en frågeställning som figurerat i mina tankar ända sen jag fick min diagnos för snart fyra år sen. En av de mest intressanta aspekterna är; om min bipolära sjukdom är en del av min identitet nu, vad var jag då innan jag fick diagnosen? Begränsas man av den på ett dåligt sätt eller ger den form till en annars kaotisk, gränslös varelse?
Det jag funderat över på senaste är bland annat att det är väldigt svårt att greppa exakt vad det är som tillhör den bipolära sjukdomen och vad som inte har ett dugg med det att göra. Kanske har de funderingarna med det faktum att jag känt mig sjuk ända sen mars att göra, och att jag varit tvungen att fundera extra mycket över det.
Det är lite som att fundera över på vilket sätt man är trött (och det har jag också gjort, om och om och om igen). Är jag trött för att jag sovit för lite, eller är jag trött för att jag känner mig febrig? Är jag trött för att jag har sömnapné (på något av de sätt som anges som symptom) eller för att jag har sovit dåligt? Tar det mig flera timmar att vakna till och bli medveten och “helt” pigg och alert för att jag sovit dåligt, eller för att jag har bipolär sjukdom (och dessutom har fungerat så sen tidiga tonåren)?
Jag tror att det jag tycker är “värst” eller “jobbigast” när det gäller just identiteten, frågan om vem man är, är att mitt jag är så rörligt. Det är aldrig detsamma. Det förändras hela tiden beroende på hur jag mår. Nu när jag känner mig hyfsat stabil så upplever jag också min identitet som mer stabil – men jag skulle aldrig få för mig att lita på att den kommer att fortsätta vara stabil.
Det är som att vara en fisk som måste hålla sig i rörelse hela, hela tiden för att inte sjunka till botten och drunkna i slyn eller upplösas i atomer. (Och för den som är intresserad av astrologi kan jag skvallra om att mitt soltecken är Fiskarna 🙂 ).
När jag funderar vidare på saken, tänker jag att det kanske skiljer sig i hur man upplever det beroende på hur stor del den bipolära sjukdomen tar i ens liv. Jag tänker på folk jag känner som lever med bipolär sjukdom, och hur jag kan höra dem säga att de inte identifierar sig som “bipolära” eftersom sjukdomen är under kontroll.
Hmmm… I’m in grubbling mode.
Jag är ju med i en Facebookgrupp som är till för folk med bipolär sjukdom. Där dyker just den här frågan upp lite då och då, och de flesta säger att de har bipolär sjukdom hellre än att de är bipolära. Jag säger att jag lever med bipolär sjukdom.
Faktum är att det där med att ha sjukdomen under kontroll; alltså att ha en fungerande medicinering och förhoppningsvis någon form av terapi, nog är nyckeln till hur åtminstone jag själv ser på min identitet. När jag inte har kontroll är jag nog bipolär. När jag har mer kontroll lever jag med bipolär sjukdom. Är ni med på skillnaden?
Sen finns det ju såklart annat som separerar mig från min sjukdom. Mina intressen har ju väldigt lite med bipolariteten att göra, till exempel (även om man skulle kunna argumentera annorlunda där med – bara för att vara jobbig). Maten jag äter, filmerna jag ser, böckerna jag läser, musiken jag lyssnar på, människorna jag umgås med, det jag vill jobba med, och så vidare. Inget av allt det har med min bipolaritet att göra.
Så där en del saker väldigt tydligt inte tillhör den bipolära identiteten, finns det personlighetsdrag som jag upplever är extremt svåra att separera från bipolariteten.
Det är inte alls omöjligt att jag återkommer till det här eftersom jag tycker att det är väldigt intressant.