… lär sig något nytt är inte en bortkastad dag. Och just nu lär jag mig – hela tiden. Om mig själv och hur viktigt det är att både kroppen och skallen mår bra och fungerar någotsånär, för att helheten ska må bra. Jag har ju berättat om den här sjukhetskänslan jag gått runt med sen mars, och dessutom att jag varit väldigt svullen i främst mitt högra smalben. Nu är jag halvvägs till att kroppen ska må lite bättre – och kan ni tänka er!? VIPS, så mår skallen bättre också. Helt plötsligt. Helt jävla otippat, men ack så tacksamt.
Jag har faktiskt varit duktig, trots att jag mått så crappigt, och tagit tag i det här med sjukhetskänslan och mitt svullna ben. Sjukligheten är inte helt klar än, men mina kunskaper om varför jag går runt med ett svullet ben som dessutom ömmar och gör ont, har ökat lavinartat.
Jag har ett lymfödem, minsann. Sug på det, ni. Det är en sån där grej man vill tagga med #eyeroll eller så. Lymfödem kan inte botas. Det är kroniskt och jag kommer att ha det till den dag jag dör. Som jag fattar det funkar det ungefär på samma sätt som när man har “vanlig” vätska i fötter, ben, händer, whatever. Fast nu är det lymfkärlen som är trasiga och inte orkar pumpa lymfvätskan vidare – alltså skramlar den ihop sig och blir en svullnad. Svullnaden i sin tur kan förvandlas till vävnad. Äsch, jag vet inte riktigt hur allt funkar än. Jag googlade och hittade information som jag anser är trovärdig och relevant (förening för folk med diverse former av ödem och nåt annat ställe).
Så nu kommer jag att få vara antingen lindad med en biljard lindor, eller ha stödstrumpor/kompressionsstrumpor resten av mitt liv. Dygnet runt. Året om. Så sade iaf läkaren där på kärlmottagningen. Själv tänker jag att jag gör lite som det passar och fungerar. Jag vägrar hålla på med lindor. Jag blev lindad med fem rullar som var jättelånga, var och en för sig. Förstår ni hur lång tid det tar att först linda av alltihopa efter en natts sömn, för att därefter linda på det igen? Herregud.
Hur det blir får framtiden utvisa. Jag kommer att få träffa en lymfmassör (ja, det finns verkligen något som heter det), och kan förhoppningsvis ställa alla biljarder frågor jag har till denne. Det är i alla fall inget jag är särskilt knäckt över, förutom om jag tänker alltför intensivt och nogsamt på att det kommer en sommar när det säkerligen kommer att vara minst flera dagar när det blir sådär jävla äckelsmällhett. Då kommer jag att dö. På riktigt. Men; den där lymfmassören får komma med bra idéer och förslag på hur man kan överleva det när man är så överkänslig mot värme som jag är. Men bortsett från det, så kan jag leva med att ha kompressionsstrumpor på mig jämt. Om jag får fuska ibland. Och så undrar jag hur jag ska stå ut med att tatuera mig på vader/smalben, om huden ska vara såhär öm och jävlig som den är. Men det återstår att se.
Jag gillar att veta saker. Då vet man vad som är fel och kan åtgärda saken på de sätt som finns tillgängliga. Visst är det jävligt trist att ha ett lymfödem. Men det är inget jag tänker låta stoppa mig från att leva. Dessutom kan detta lymfödem vara förklaringen på den här sjukhetskänslan. Kanske inte ödemet i sig, men jag har ett litet sår på sidan av smalbenet, och de tog en odling på det, på kärlmottagningen. Det kan vara så att det finns bakterier däri som gör att jag känner mig så crappig. Och i så fall kommer jag troligen att få antibiotika (inte en endaste dag för tidigt), och sen så var den saken klar. Plus att jag kommer att få lära mig att vara mycket försiktigare med sår (inte lätt för såna som jag som älskar att pilla bort sårskorpor – jag gör det till och med på djuren, när de har), jag kommer åtminstone just runt ödemet också att vara infektionskänslig. Om jag fattat saken rätt. Men det lär jag få reda på. Av lymfmassören (det här ordet är ungefär lika underhållande som pygmépsykologen, och det här har jag inte ens hittat på själv!).
Men alltså; allt detta i kombination med att d-vitaminerna jag äter faktiskt gör skillnad (det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, att ett vitamintillskott kunde vara så tydlig) gör att jag överlag börjar må bättre nu. Vitaminerna gör att jag är piggare och klarare i skallen – jag upplever att jag kan tänka ordentligt igen, och tro mig – det var länge sen. Men jag känner mig inte alls sådär nere som jag gjorde ett tag (och då underdriver jag å det grövsta). Jag börjar så sakteliga få lite energi igen. Jag känner mig fortfarande inte helt 100 – är fortfarande trött, seg, långsam och så vidare, i kroppen, feberöm och feberont.
Men jag mår bättre. Ett tag trodde jag inte att det ens var möjligt. Men just nu känns det som att det faktiskt kan finnas en ljusning, även för mig.
Och jag ska ge cred där cred förtjänas. Min boendestödjare har varit/är fantastisk när det gäller mitt fysiska mående och att jag envisats med att fortsätta. När man mår crap både i skallen och kroppen orkar man inte alltid ta saker dit de behöver komma för att man ska kunna må bättre, och då är det jätteskönt att ha någon som stöttar och peppar.
Så tack för det.
Really, really.