Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag gråter väldigt sällan numer. Förr, under en period om några år (läs; när mitt liv såg som jävligast ut) grät jag ganska ofta. Framför allt i samband med förluster av relationer (min bästa kompis, min lillfis Saga osv) – då grät jag sådär så jag låg i fosterställning och skrek. Ett under att äckelkärringen under mig inte gnällde på att det lät mycket härifrån då – framför allt eftersom vi har våra sovrum direkt ovanpå varandra.

Men det var inte henne jag skulle skriva om. Faktiskt. I stället skulle jag berätta att natten till idag när jag skulle sova… Jag kom i säng sent. Jag ville inte alls gå och lägga mig. Det var som att jag visste redan innan att det skulle släppa. Men jag kom i säng, och när jag låg under täcket och rös på det där febriga viset; från mitt uppe på huvudet ner till tåspetsarna, så kom jag av någon jätteskum anledning att tänka på Ella. Och hur det kommer att vara när jag måste gå till veterinären med henne och komma hem ensam.

Varpå jag bröt ihop. Fullständigt. Jag grinade som ett barn, där i sängen. Låg på rygg och tårarna sprutade i sidled ned på kinderna och ner i öronen på det där obehagliga viset. Och jag rös och frös. Musklerna dansade hambo under huden i hela kroppen på mig.

Jag måste säga att jag grät en förhållandevis kort stund, om man betänker allt jag har att gråta för och över. Kan inte sätta någon direkt tid på det, men det var nog inte ens tio minuter. Om ens fem. Under tiden tvingade jag mig att tänka på så många saker som möjligt som är jobbiga nu, som tar emot att tänka på, som jag vill bara ska försvinna så jag kan gå vidare… Det gick hyfsat, men jag tror att det finns mera gråt som vill ut. Fast en annan dag.

Vill bara, ytterst kort, ta upp några av de saker som fick mig att gråta. Framför allt, just nu, handlar det om min kropp och hur den mår. Jag har ju det här… vad det nu är, som gör att jag känner mig sjuk till och från (och sedan flera veckor, mest till), vilket är så fruktansvärt påfrestande. Nu har jag dessutom, sedan några dagar, en muskelinflammation i höger arm. Hela höger arm. Från ovanpå axeln ner till fingrarna. Värst i armvecket och musklerna i direkt anknytning till dit. Det är med hjälp av Alvedon och Ipren mycket bättre nu än för några dagar sen, men smärtan jag hade i fredags och lördags var inte att leka med. Smärta är också fruktansvärt påfrestande på alla sätt och vis tänkbara.

Sen är det tanken på mina djur och utsikten att på ett eller annat vis förlora dem. Jag kan tänka att Ella skulle slita kopplet ur handen på mig när vi är ute, för att rusa över en väg där det kommer en långtradare och… Eller att jag skulle bo jättehögt upp och någon av katterna skulle rasa från balkongen eller ett fönster eller… Eller bara helt sonika att jag är hos veterinären och ska avliva dem, och att se hur ljuset slocknar bakom ögonen på dem.

Det tar kål på mig. Just tanken på mina djur. Jag klarar mig inte utan dem.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet