Om graden av sjuklighet

Innan man får sin diagnos ser man – nej, såg jag inte mig själv som sjuk, nödvändigtvis. Men sen den dag för snart fyra år sen när jag fick diagnosen bipolär, typ II, har jag konstant ägnat mig åt att försöka hitta någon slags identitet i det, men också att försöka bedöma graden av hur sjuk jag är. Om det nu går att bedöma, jag vet inte.

Jag vet inte riktigt varför det är så viktigt för mig, detta att bedöma graden av just hur bipolär jag är. Folk har sagt vid diverse olika tillfällen att jag inte ska identifiera mig med min sjukdom – och nej, såklart. Men som jag läst mig till och hört från andra som också lever med bipolär sjukdom, så är just vår sjukdom den som påverkar hur vi agerar och reagerar mest – vår person, so to speak.

Och när man inte riktigt kan sätta tummen på vad som är en själv och vad som är sjukdom, utöver det faktum att man vissa dagar mår skitbra och andra dagar mår assämst, så är det fruktansvärt svårt att bedöma graden av ens sjuklighet. För att inte tala om när man pratar med andra bipolära och hör deras berättelser. Framför allt när man som jag aldrig varit inlagd eller haft några avancerade självmordstankar. Jag kan inte ens bedöma om jag egentligen borde ha varit inlagd när jag mådde som sämst.

Efter en ganska lång period när jag mått crap, både psykiskt och fysiskt (jag är inte klar med det fysiska än, bara för att poängtera) så börjar jag nu dock i väldig sakta mak anta tanken om att jag helt enkelt får jobba med det jag har. Tuta och köra, lixom – ta det som det kommer och hoppas att jag inte brakar på köpet.

rosor

Men för att återgå till graden av ens sjuklighet… Det handlar ju jättemycket om att, tycker jag, jämföra sig med hur folk runt omkring en funkar. Hur deras liv ser ut, vad de klarar av, hur de hanterar liknande situationer som man själv gör. Det är ju i den jämförelsen som man kan se hur degraderad man själv är, hur långt under “normen” eller vad man nu vill kalla det, man själv befinner sig. Vilken värdering man lägger i att befinna sig på vilken nivå man nu anser att man är på, är ju helt och hållet ens egen.

Jag måste erkänna att jag rent generellt ställer väldigt höga krav på mig själv. Det har jag alltid gjort. Det är ju svårt att veta när man insjuknar i bipolär sjukdom – jag tror att jag blev sjuk nånstans mellan 20 och 25. I krokarna när mamma dog. Att leva upp till de krav jag ställt på mig själv var inte det lättaste.

Jag känner att tankarna vandrar en aning, men jag tänkte just en tanke som min boendestödjare brukar säga åt mig med jämna mellanrum. Att man ska vara snäll mot sig själv. I mitt fall tänker jag mig; inte ställa fullt så höga krav. Komma ihåg att jag är duktig, och så vidare.

Weird.

I morgon ska jag skriva om avundsjuka. Det är i alla fall planen (så får vi se om jag lyckas med det).

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet