I fredags kväll – sent, fick jag för mig att jag skulle göra matmuffins. När jag stod och knäckte ägg knackade det i golvet – vill säga; den äckliga, vidriga grannkärringen som bor rakt under mig tyckte att det lät för högt och för mycket. Nu tog jag mig friheten att fortsätta knäcka mina ägg – förmodligen var jag en ohyggligt dålig granne för den sakens skull.
Men tro mig när jag säger det; jag blir vansinnig. Jag blir förbannad. Min hjärna sätter sig i ett spår som går på repeat. Vansinnig. Förbannad. Vansinnig. Förbannad. Vansinnig. Förbannad. Under hela helgen har jag gått runt och funderat på det här. Återigen ifrågasatt mig själv, om jag verkligen har koll på vad man får göra och när, hur mycket saker och ting får låta och så vidare. Men hur mycket jag än grunnar så kan jag bara inte få det till att man inte skulle få knäcka ägg, oavsett om klockan är kvart i elva (som den var) eller ej.
Och tro mig ytterligare när jag säger att om jag inte kommer ifrån det här stället inom överskådlig framtid, så kommer det förr eller senare att bli minst ett självmordsförsök. På riktigt, alltså. För jag står inte ut att bo i det här jävla skithålet, och när det inte finns en enda jävel som kan hjälpa mig härifrån – vad gör man? Och även om jag lätt kan tänka mig att dö enbart av tanken på att behöva bo här, så finns tanken också för att på ett eller annat vis sätta dit dem som gör det här mot mig.
That aside, finns det flera stycken saker till som jag är högst irriterad/förbannad på.
Jag börjar bli vansinnigt trött på att konstant gå runt och känna mig mer eller mindre sjuk. Jag har av och till sen mars gått runt och känt mig sjuk. Däremellan, lite halvkrasslig – som om något är på väg men aldrig bryter ut. Faktum är, att så har jag nog gått runt större delen i flera år. Men sen ett tag tillbaka, återkommande sjuk. Fast jag tror inte att jag är sjuk egentligen. Jag har såklart varit hos min husläkare, och det är under utredning. Just nu väntar jag på att bli sjuk(are) igen, så att jag kan gå och ta nya prover. Förhoppningsvis är det någon form av inflammation som man kan medicinera bort.
Sen har jag – det är förvisso ingen nyhet, men jag har vätska i fötterna och smalbenen. Har haft ett gäng år, faktiskt i överkant sen jag började äta Ergenyl, precis efter att jag fick min diagnos. I vilket fall; just nu har jag sen ett par månader, jättekonstiga svullnader på höger smalben. Verkligen jättekonstiga. Jag har givetvis varit till min husläkare med detta också, och har fått remiss till… vart det nu var. Men det kommer att ta tid, och under den tiden får jag gå runt och ha ett fult ben, äta Furix (vätskedrivande som jag iofs äter ändå), och dessutom ha ont.
PLUS att jag återfått både PMS och mens, trots P-stav. Detta kan enligt barnmorskan bero på tjocka slemhinnor som i sin tur kan bero på en infektion/inflammation (tänk, va!). Nu när jag skriver just det, inser jag att jag nog berättat om det här tidigare – men jag är så jävla irriterad så ni får leva med att läsa det en gång till.
I alla fall. Bara de här sakerna är nog för att vem som helst ska bli vansinnig. Förbannad. Irriterad. Grinig. Sur. Bitter.
Men det finns mer…
Jag är också fruktansvärt irriterad på min icke-existerande ekonomi, och andras oförmåga att förstå hur svårt det är att få saker att gå ihop. Jag är trött på min egen oförmåga att förstå hur andra människor – i alla fall en del, faktiskt KAN gå och köpa en soffa för 8 000 spänn, och ändå kunna gå och äta pizza, röka två paket om dagen, tanka bilen full minst ett par tre gånger till samma månad – och så vidare. Jag fattar inte hur det är möjligt – men folk kan göra så.
Men inte jag (och såklart många med mig).
Nej, för jag, jag måste väga varje sak jag betalar något för, mot något annat. Är det viktigare med toapapper än diskmedel? Behöver jag glödlampor mer än jag behöver batterier? Hur länge kan jag vänta med att köpa nya sängkläder? Behöver jag ha två omgångar med badlakan och handdukar, eller klarar jag mig med ett? Om jag klarar mig med ett, vad gör jag de få gånger någon sover över?
Jag är också fruktansvärt irriterad på hur jävla svårt det ska vara att styra upp sitt liv på ett sätt som man själv vill, tror funkar bättre än något annat, när man lever på försörjningsstöd. Jag är ju tack och lov sjukskriven, så jag slipper ju delta i några idiotförklarande rehabiliterande aktiviteter, men jag får inte heller rehabilitera mig själv på sätt som förmodligen skulle funka bättre för mig än något av de alternativ som kommer att tvingas på mig den dag jag inte längre är sjukskriven. Jag har rätt bra koll på vad jag vill göra, och vad jag behöver för att ta mig dit.
Jag inser att nivån på irritation som jag känner just nu, troligen har att göra med min pms som (tack och lov!) inte alls är så depressiv och ångestfylld som förra gången. Men när det gäller just boende och sysselsättning/ekonomi, har min irritation varit väldigt stor under väldigt lång tid. Och det retar mig till vansinne att ett samhälle som anser sig vara så jävla liberalt och modernt, sätter så absurda krav och förväntningar på människor som om de bara fick möjligheten, förmodligen skulle kunna få betydligt bättre liv än de har.
Ja, jag blir förbannad och irriterad och grinig och jävlig.
Det enda positiva är att jag började skriva det här igår. Nu är klockan snart fyra på eftermiddagen, och jag har känt mig sådär på gränsen till crappig i kroppen under dagen. Nu börjar jag känna mig lite mer crappig – så har jag tur kan jag ge mig av och ta prover i morgon.