Jag som skriver så ofta annars. Nu skriver jag nästan ingenting, fast att hjärnan snudd på kokar över av allt som pågår däri. Men det är för mycket. Det är så många saker som både händer och inte händer, sätt jag mår och inte mår på, att jag inte riktigt vet vart jag ska vare sig börja eller sluta tänka. Eller för den delen, skriva.
Jag tänker på saker som att jag gläds åt att jag minns min storkisse Sotis med värme, kärlek och saknad, trots att jag inte minns hur länge sen det är jag var tvungen att ta bort honom, eller ens vilket datum det var. Jag tror att det var i slutet av augusti 2012, men jag är inte säker. Men när jag tänker på det, tänker jag automatiskt på att jag minns det exakta datumet när jag tog bort den katt jag hade från att hon var kattungen; Saga. Och hur hela alltihopa gick till, hur ledsen jag var och hur mycket jag sörjde.
Och så tänker jag på att jag nu har träffat den person som kommer att fungera som min nye god man. En äldre man, lite speciell, men med, som jag uppfattar det, stor empati och sympati och framför allt förståelse för bipolär sjukdom. Han var här för ett par dagar sen och vi pratade litegrand hit och dit, och jag tror också att han genuint bryr sig om de huvudmän han agerar god man/förvaltare åt. Och att han dessutom står på sin huvudmans sida – och jag är så fruktansvärt ovan vid att någon står på min sida, så ni anar inte. Jag är van att kämpa i motvind, utan någon som bryr sig, engagerar sig till min fördel, att behöva förklara och försvara mig på de mest.. fascinerande och intressanta vis, i de mest löjliga situationer. Det här tänker jag på, och även om jag inte kommer att tro det förrän jag ser det så hyser jag ändå små, försiktiga förhoppningar om att det kan bli något bra. Jag kanske till och med kommer att kunna flytta härifrån.
Tänker också på, speaking of det här med boende, att engagera mig i Hyresgästföreningen. De hade ett boendemöte tidigare i veckan som jag skamligt nog glömde bort (det var efter att god man-personen hade varit här), och man kunde anmäla sig som intresserad för någon form av engagemang. Det blir ett till nästa vecka, så jag tänkte försöka gå då. Jag kan nämligen – iaf så länge jag bor här, tänka mig att engagera mig i påverkan på hyresvärdar. I det här fallet den hyresvärd jag och alla andra som bor här, dras med. Vi får se hur det går med det – om det blir något engagemang eller ej.
Annars tänker jag på mitt kraftiga flyktbeteende just nu; jag är högst engagerad i att titta på Criminal Minds – alla säsonger. Jag är inne på tionde säsongen, så snart finns inget kvar att se förutom nya avsnitt. Gör jag inte det, scrollar jag nyhetsflödet på Facebook och delar söta djurbilder och filmsnuttar. Nån enstaka artikel om SD nedgång eller liknande. Och flyktbeteende är det, för jag märker när jag står vid köksfönstret och hänger, så rusar tankarna i 180 eller mer, eftersom det är så många tankar som vill bli tänkta och ompysslade.
Och så det här med att jag känner mig sjuk, mer eller mindre konstant just nu. Fullständigt jävla olidligt. Jag har varit och tagit prover, och jag har en lättare inflammation, tydligen. Men jag ska kolla upp mina svullna ben först, så ska jag återkoppla till husläkaren sen. Men det här är något som påverkar hela mitt mående. Inte bara fysiskt, utan det sätter sig på psyket också. Fruktansvärt påfrestande. Och eftersom jag är så “dålig” – jag vet inte ens vad jag ska kalla det, eftersom jag inte är säker på att jag faktiskt ÄR sjuk ens en gång, så blir promenaderna med Ella kortare än jag önskar. Jag orkar inte. Jag har provat flera gånger de senaste veckorna att gå längre promenader än jag vet att jag fixar, och det straffar sig ganska hardcore efter någon dag.
Fi fan, vad det suger kuksvett, rövhål och andra fula ord. Och nej, jag tänker varken be om ursäkt för eller skämmas för språket.
Och så tänker jag lite till och från på min pappa, också. Han som inte har 20 år kvar att leva, utan… tja, kanske 2 år om han har riktig jävla tur. Och jag tänker att jag inte vill varken se eller höra när han ligger och skriker i smärta (han har cancer) – vilket i och för sig skall relateras till att det är precis vad som hände när mamma var sjuk, och framför allt under veckorna innan hon dog. Jag vill inte se/höra min pappa så. Fast jag vill inte se honom stenad på morfin eller något annat heller. Och jag tänker att max två år är inte så lång tid, och det finns så mycket jag skulle vilja göra innan han dör, så att han ser att jag i alla fall lyckades litegrand, trots att jag är ett psykfall, min mammas dotter och allt annat skit jag anklagar mig själv för.
Inte varje dag, men ganska ofta tänker jag att jag skulle vilja gråta. Fast jag gör det inte, trots att jag nästan gör det i princip dagligen. Amerikanska tv-serier, till exempel, har en tendens att göra vissa saker oerhört sorgliga – men jag gråter inte i vilket fall. Och det gör mig lite orolig att, den dag när jag faktiskt får arslet ur och gråter, jag kommer att bryta ihop sådär på riktigt. Ella gillar inte när jag gråter. Eller nyser, för den delen. Då vill hon gärna fly ut i trapphuset, så det är ju tur att jag alltid har min dörr låst.
Ni ser hur tankarna fladdrar. Därför är det så otroligt svårt att skriva just nu – jag vet inte vad jag ska skriva om.
Fast jag är glad att jag skrev nu. Jag ska försöka bli bättre. Och jag ska försöka komma igång med podden igen.
Puss så länge! 🙂