Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Förra veckan mådde jag lite bättre. Ångesten släppte, mer eller mindre över en natt, bara sådär rakt av. Halleluja, tänkte jag – nu kanske det kan bli lite normalt igen. Inte tänkte väl jag på att det kanske var dags för pms igen. Nej, men det märkte jag i söndags, för då började den nedåtgående spiralen med destruktiva tankar igen.

Det är fruktansvärt irriterande att ha pms igen. Jag har alltid haft väldigt lång och väldigt tydlig och väldigt extrem pms. Vi pratar 2 – 2½ veckor lång djup depression. Som tonåring var det drygt nog, som vuxen med bipolariteten skvalpande i botten… Well, låt oss säga att det inte blir bra. Bara pms’n i sig ger effekter jag inte vill ha. Jag får finnar. Jag får ett sockersug – som tack vare att jag äter LCHF inte blir ett sug efter just socker, men efter kolhydrater, så jag dricker mjölk. Och jag är tydligen känslig mot just kolhydrater, så jag ska äta så lite såna som möjligt. Alltså påverkar pms’n min viktnedgång.

Lägg ovanpå detta det här att jag sen i mars känt mig halvkrasslig, aldrig riktigt frisk, till och från riktigt sjuk (förmodligen utan att faktiskt vara sjuk). Just detta utreds genom min husläkare just nu, och sist jag var där ville han ta ytterligare prover – fast när jag känner mig sjuk igen. Så jag har under i alla fall en vecka (minst) gått och väntat på att börja känna mig sjuk igen så att jag kan gå och ta prover.

Och nu, så! Efter enträget väntande, efter idoga önskningar om att känna mig sjuk enbart för att kunna ta prover (och så därpå givetvis genast känna mig frisk och alert igen) har jag under ett par dagars tid känt mig sämre och sämre. Nu känns det som att jag kanske har feber, och även om det inte skulle kännas så tänker jag ändå ge mig iväg i morgon och ta prover.

För nämligen skulle det kunna vara så att min pms beror på för tjocka slemhinnor som i sin tur skulle kunna bero på en inflammation i kroppen, vilket i så fall också skulle kunna förklara varför jag går runt och känner mig sjuk stup i kvarten. Sist höll det i sig en dryg vecka. Det är fullständigt jävla olidligt. Sjukhetskänslan påverkar nämligen så mycket annat också; jag orkar inte gå fullt så långa promenader med hunden som jag vill (och när jag är frisk så orkar jag faktiskt det), vilket leder till både skuld och skam (vilket jag har helt tillräckligt av ändå) och en massa annat skit som påverkar mitt psykiska mående.

taggtrad

Kontrast

På det stora hela känns det bara som att livet jävlas. Och jag står mitt i smeten och kan inte göra särskilt mycket åt det, därför att jag har inte kontrollen. Jag är till exempel inte läkare, så jag vet inte vad jag kan eller ska göra åt det här att jag går runt och känner mig sjuk i princip hela tiden. Jag kan inte ta några beslut om god man och hela den baletten. Jag jobbar inte hos en hyresvärd, så jag kan inte hjälpa mig själv att få ett nytt boende. Jag har ännu inte fått tag på handläggaren på AF för att påbörja samtal om hur jag ska kunna komma igång med det jag vill komma igång med.

Jag är så sjukt jävla frustrerad.

Jag är nämligen till 100% övertygad om att jag skulle kunna ha en betydligt högre livskvalitet, men för att ha det krävs vissa förändringar. Jag känner mig hindrad, dels av att jag känner mig (för tillfället) fysiskt sjuk, men också av att det verkar vara stört jävla omöjligt att få någon vettig hjälp när det gäller mer sociala frågor. Och jag tycker inte att det är ok. Jag tycker inte att det är ok att bara för att jag råkar ha bipolär sjukdom, ska jag behöva lida lite extra, bara för att jag kan. Och tro mig – jag kan.

Och ja, jag blir upprörd och irriterad och förbannad. Jag antar att jag får vara tacksam att pms’n verkar gå åt det hållet den här gången, i stället för mot ångest och självmordstankar. Men det kan jag upplysa om att det är inte särdeles trivsamt att gå runt och vara sur och grinig heller. Eller smickrande, för den delen. Fast kanske mer smickrande såhär, än att gå runt och vara bitter.

Jag vet inte.

Och bara det i sig är jävligt irriterande.

Arkiv
Translate