Innan jag börjar vara sådär snäll mot mig själv som somliga tycker att jag ska vara. 🙂 Men eftersom jag inte skrivit så mycket på ett tag känner jag att jag vill skvallra om lite småsaker som händer innan jag börjar vara snäll.
Sen ungefär i mars har jag till och från gått och känt mig sjuk. Sådär febrig, ni vet. Feberöm på ryggen, feberont i kroppen, febertrött i både huvudet och kroppen. Jag har varit så slut att jag inte orkat gå längre med Ella än runt kvarteret – och det har varit att ta i. Däremot tror jag inte att jag egentligen varit sjuk – jätteskumt och skitdrygt. Under hela den här tiden har jag aldrig känt mig riktigt på topp – lite sådär halvseg mest hela tiden, och så jättedålig nån vecka här och där. Både kompisar och mina föräldrar har reagerat och tyckt att jag varit sjuk ofta. Det var detta som gjorde att jag först trodde att jag hade rosfeber igen (jag hade det i början av sommaren), och när det inte var rosfeber trodde jag att det var pollenallergi.
Det är ingetdera, men jag går fortfarande runt och känner mig blähä till och från hela tiden. Jag har varit och tagit blodprover för att kolla vitaminvärden och lite annat, och det mesta ser bra ut. Det är D-vitaminvärdet som ligger aningens lågt – precis, precis, precis under gränsen. Jag har fått D-vitamin utskrivet av min läkare, men jag tror inte att det är det. Han har skickat iväg underlag för ytterligare provtagning ifall det till exempel skulle vara en inflammation av något slag, men vi var rörande överens om att det är löjligt att ta de proverna när min kropp mår bra (eller ja, i alla fall bättre än sjuk).
Så nu vill jag känna mig sjuk igen så att jag kan gå och ta nya prover. 😀
Sen har jag en p-stav sen ungefär 1½ år tillbaka. Detta därför att jag har en pms som inte går av för hackor. Vi pratar ungefär 2½ veckas svår, djup depression i månaden. Lägg det ovanpå en bipolär sjukdom, så blir det inte bra. För en eller ett par månader sen fick jag mens, helt otippat och oväntat. Jag sade till en kompis att det kan vara en engångsföreteelse, men om det händer igen inom snar framtid kommer jag att ringa och se vad de säger. Nu i veckan var jag och träffade en barnmorska om saken, och när hon ringde upp mig efter ett samtal med läkare på kvinnokliniken sade hon att de vill kolla om mina slemhinnor är för tjocka för att p-staven ska kunna göra sitt. OM det skulle vara så, kan det bero på – tadaa! En inflammation i kroppen!
Ponera att det är en inflammation av något slag jag har. I så fall skulle det påverka dels att jag går runt och känner mig sjuk titt som tätt, dels att min p-stav inte funkar som den ska, vilket – i alla fall tror jag att det är pms’n, i så fall orsakar den ångest jag gått och släpat på ett tag. Bara ponera det, så skulle det förmodligen vara jättemånga saker som bara skulle släppa och dra åt helvete, om jag fick lite penicillin (eller motsvarande som jag aldrig kommer ihåg vad det heter). Då kanske Litiumet skulle kunna fungera jämnt och normalt och jag kanske skulle kunna känna mig sådär lugn och hyfsat balanserad som jag gjorde innan sommaren, och jag kanske skulle ha orken att börja kicka igång de projekt jag vill göra, på riktigt.
Tanken är svindlande.
Utöver det kan jag säga att den ångest som hängt över mig ett tag, släppte i princip helt och hållet för några dagar sen. Över en natt, really. Jätteskumt. Otroligt skönt, men skumt nonetheless. Men jag är ändå oerhört tacksam för det, med tanke på alla obehagliga tankar som simmat runt och betett sig illa i min skalle. Jag ska inte säga att jag mår skitbäst än, men nu är iaf ångesten nån annanstans. Lite goda nyheter på detta, lite energi och lite action, så kan det nog bli riktigt bra till slut. Hoppas jag. Om man utgår från vad man har och den man är.
Nu ska jag titta på ytterligare ett gammalt avsnitt av Criminal Minds! 🙂