Bara ett fan av Doctor Who (Whovian) förstår den repliken. Jag råkar vara ett fan av Doctor Who, så jag fattar ju. Repliken sägs upprepade gånger av en android vars uppgift är att typ hela folk som besöker en skum spa/helande anläggning på okänd plats i tid och universum. Typ. Doctor Who och hans vänner som hamnar där, upplever uttalandet på ett lite annat sätt.
Som torde vara hyfsat uppenbart, var tanken inte (trots att jag är ett så stort fan) att jag skulle skriva om Doctor Who och en massa roliga referenser idag. I natt. I morgon. Hur det nu blir när klockan är 01.25.
Jag började på ett, vad som skulle ha blivit ett rätt långt inlägg om diverse saker som har med att vara snäll mot sig själv, vara konstruktiv och så vidare, att göra. All text försvann dock när jag startade om min webbläsare, så nu får jag börja om från början. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, faktiskt.
Eller, ok då.
Min boendestödjare har många idéer för sig. Vi har pratat mycket om min ångest som har varit högst närvarande ett tag. Hon menar att jag måste hitta strategier att på något sätt motarbeta ångesten (samtidigt som hon menar att jag också ska ta emot den, känna den helt och hållet, osv). Ett sätt att göra detta är att vara snäll mot sig själv.
Jag kan säga på en gång att jag är inte särskilt snäll mot mig själv. Det har jag nog aldrig varit. Jag ställer till exempel otroligt höga krav på mig själv. Det gör jag fortfarande, om än kanske inte i samma utsträckning som tidigare. Det här är ett beteende jag lärt mig sedan barnsben och är inte ett dugg lätt att göra sig av med eller förändra, eller vad man nu kan tänkas vilja hitta på med det.
Om jag tänker mig att jag ska göra något, så blir jag fruktansvärt besviken på mig själv om jag inte lyckas. Det kan vara något så enkelt som att ringa ett samtal jag behöver ringa, att diska, duscha och tvätta (men framför allt borsta) håret – anything. Gör jag det inte, straffar jag mig själv. Skoningslöst. Det kan vara fysiskt; innan jag började äta LCHF straffade jag mig till exempel dagligen med absurda mängder socker. Som tonåring skar jag mig med rakblad. Är det inte fysiskt gör jag det psykiskt/mentalt genom att berätta för mig själv hur jävla värdelös jag är på en hel rad olika destruktiva, negativa sätt. Och jag menar hardcore, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt/mentalt.
Efter ett antal samtal om nödvändigheten av strategin att vara snäll mot sig själv – klappa sig själv på axeln, som hon säger, så har vi konstaterat några saker.
Exempelvis att när man befinner sig på botten är det fullständigt omöjligt att vara snäll mot sig själv på det här viset, därför att hjärnan och känslorna accepterar inte möjligheten att den egna personen på något som helst vis skulle kunna vara bra. Eller göra något bra. Eller.. tja, you get the picture.
Däremot när man har kommit ur ångesten så att man kan tänka rationellt – då kan man börja klappa sig på axeln, boosta sitt ego, sin självkänsla, sin självbild, och så vidare. Men för att göra det krävs förmågan att tänka rationellt – och att tänka klart och tydligt. Ingen får ur sig sjutton sidor självförhärligande första gången, men det finns tekniker och strategier (som jag skrivit om tidigare, men det är länge sen) som kan hjälpa en senare. Ett av mina “problem” eller vad jag ska kalla det är att om jag exempelvis använder tekniken där jag ska skriva ner ett visst antal saker med eller om mig själv som jag är nöjd med, tycker om hos mig själv, tycker att jag är bra på eller så, så kan det hända att jag helt sonika tänker mig in i en hypomani.
Been there, done that.
That being said. Nu har jag skrivit ett inlägg som inte alls blev som jag tänkt från början (det har jag glömt nu), men som åtminstone behandlar fenomenet att vara snäll mot sig själv. Jag har lite annat jag vill skriva om också, men jag ska göra mitt bästa för att så snart som möjligt börja vara snäll mot mig själv i ett helt eget inlägg. 🙂
Nu ska jag vara snäll mot mig själv på ett annat sätt. Jag ska gå och sova.