Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag träffade min pygmépsykolog i veckan – visst sade jag det? Där pratades det en hel del om min boendesituation och för första gången någonsin, tror jag, grät jag under ett sådant besök. Bara det var ju en spännande upplevelse. Det som följt med mig mest är begreppet konstruktiv. Hur jag kan vara konstruktiv med exempelvis boendesituationen.

Jag har under ett tag haft en del ångest. Light. En del kanske inte ens skulle kalla det ångest, utan oro. Det gör jag – ibland. Fast nu tycker jag att den börjar bli såpass återkommande och envis av sig att jag nog faktiskt vill kalla det ångest. Även om den inte är superhardcore, men tillräckligt stark för att jag ska vilja proppa i mig Stesolid i långa rader för att slippa skiten.

Det som är absolut drygast av allt är dock inte själva känslan. Det som är drygast av allt är tankarna som föregår känslan, som finns där under tiden och efteråt. Hela tiden. Återigen klampar jag runt i det som ska föreställa mitt liv och tror att jag är fel. Gör fel, javisst, men framför allt är fel. Att jag är i vägen. Att allt jag är, säger, gör, vill ha, önskar mig och så vidare, är fel. Att jag är så jävla fel att jag inte förtjänar någonting.

Ni anar inte vad detta är tröttsamt.

Och så är det drygt därför att mitt intellekt fattar att jag är dum i huvudet som går runt och tänker på det här viset. Jag fattar att det är puckat. Att jag förtjänar bättre på alla sätt och vis. Men den del av min hjärna som hanterar känslor håller inte med. Den sidan tycker att jag är så jävla dålig och värdelös att jag lika gärna skulle kunna lägga mig ner och dö. I princip.

Det finns ju vissa saker som jag vill ha i mitt liv. Det här med boendet har varit riktigt akut sen 2011, men eftersom jag är skuldsatt och lever på försörjningsstöd är ju inte det så jävla lätt. Det är bland annat därför jag sökte en god man, och nu håller Överförmyndarnämnden på att leta rätt på en ny person, samtidigt som Tingsrätten ska ombesluta vilka befogenheter denne god man ska ha. Utöver boende vill jag också komma igång med att jobba. Mina föreläsningar om livet med bipolär sjukdom för lite diverse olika ställen. Detta kan inte en god man hjälpa till med, men jag kommer att vilja ha hjälp och stöd med vissa saker.

taggtrad

Betong

Jag vill vara konstruktiv. Jag försöker, så gott det går att vara konstruktiv. Men så har jag ju bipolär sjukdom också, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka min nuvarande passivitet. Jag misstänker att den kan tolkas som del av en depressiv episod på grund av boendet, som ger mig ångest och en hel rad negativa och destruktiva tankar. Faktum är att jag ska försöka få en telefontid med min läkare och se om det finns någonting för det – som inte är Venlafaxin.

Men det är så sjukt jävla svårt att vara konstruktiv. Eller jag kanske ska säga aktiv. Eller vilket annat ord som nu kan passa. Jag tycker inte om den här slöa, trögstartade, passiva sidan av mig själv. Det kommer inte att hända ett smack om jag ska fortsätta vara så – och jag köper inte att jag måste vara det.

Det som verkligen, verkligen, verkligen stör mig är att utöver vården, gode män och boendestödjare (och personliga ombud, fast inte i fullt lika stor utsträckning tror jag) så finns det otroligt lite stöd och hjälp att få om man är skuldsatt med en psykisk diagnos. Och det gör mig vansinnig, därför att om samhället kunde hitta på något bra sätt att hjälpa folk som mig så tror jag att man bland annat skulle kunna få ner mängden självmord ganska radikalt (när man nu ändå är så jävla inne på nolltolerans på den punkten).

Nej, usch. Jag blir irriterad, frustrerad och känner mig som en outcast och ett freak och den sämsta människa som existerar på denna planet som har önskemål som går utanför det liv jag har nu.

Jag är fan inte nöjd.

  • 9
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet