Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har ett depressivt skov, har jag insett. Eller; egentligen visste jag det redan, men idag insåg jag att det kanske är värre än jag trodde. Sådär på riktigt, faktiskt. Jag vet inte om det är på grund av att jag känner till min diagnos, att jag äter mediciner eller vad det nu beror på, men mina tankar rör sig i banor som är obekväma och otäcka även för mig.

Kontrast

För nån timme sen eller så tog jag mina kvällsmediciner. Eller; medicin, egentligen. Mitt Litium. Som jag gjort kanske varannan dag eller så under en eller ett par veckor, tog jag också två stycken Stesolid (5mg). Stesoliden tar jag av två skäl (och det finns ett tredje, men just nu är det helt oviktigt); att stilla min ångest och de negativa, destruktiva, konstruktiva tankar som kommer av denna, och att kunna tänka rationellt. Eller åtminstone mera rationellt än utan Stesolid. Utan Stesolid styrs jag och kontrolleras jag totalt av mina tankar som väldigt effektivt tar kål på varenda uns av självkänsla jag har, varenda millimeter av positiv självbild, varenda positiv känsla om mig själv, och förvanskar allt det här till mardrömsliknande, groteska spegelbilder av mig själv. Och då menar jag på det inte romantiska eller typ Art Grotesque-viset, utan på riktigt sådär så man dör av skräck, typ.

decorative_line

Jag var nyss ut och nattkissade Ella, och på den stunden hann jag inse – med dessa två Stesolid i magen, att det är dags att bli lite konstruktiv. Men kanske på ett annat sätt än såsom jag tänkt först. Om jag nu har ett depressivt skov med überångesten Hugo, så måste jag kanske åtgärda det först. Det vill säga; ringa upp till Affektiva och säga att jag har ångest med tillhörande självmordstankar (som dock inte är akuta för dagen, men de finns där), att jag behöver ha akut hjälp med just precis det – helst i form av någon form av medicinering som jag kan äta i större mängd än den Stesolid som skrivs ut (lägsta dosen tror jag, i minsta antal per burk). När jag kan känna mig lite stabil och framför allt tänka rationellt igen, då kan jag fokusera på att vara konstruktiv på andra sätt.

Jag tror att jag har pratat om det förut, men jag tänker säga det igen. Att genomföra konstruktiva förändringar för mig just nu handlar framför allt om mitt boende, min ekonomi samt min sysselsättning. Eftersom jag lever på försörjningsstöd (men tack och lov är sjukskriven) så lär ju de ha idéer för sig om hur min rehabilitering ska gå till. Detta är inte kompatibelt med hur jag planerar att jobba när jag lyckas ta mig därifrån. Mina behov ser helt annorlunda ut, vilket – såklart, krånglar till det för dem eftersom jag inte passar in i deras mall.

Oavsett hur det funkar eller inte funkar, så känner jag mig rent generellt väldigt motarbetad av samhället. Jag är liberal och för individens möjligheter till fria val, men i den situation där jag befinner mig kan jag inte se att jag har särskilt många valmöjligheter. På grund av skulder är det svårt att hitta ett annat boende, vilket har varit akut behövligt sedan 2011, socialen vägrar låta mig rehabilitera mig på ett sätt som fungerar för mig… Jag tycker, helt seriöst, att det faktiskt inte är särskilt konstigt att jag mår som jag gör. Det suger pungsvett, kuksvett, fittsvett, armsvett, tuttsvett, ruttna fiskar och en hel rad andra fula ord, uttryck och begrepp – men jag tycker ändå att det är förståeligt. Och ska jag vara politisk av mig, så tycker jag att det är bedrövligt att systemen ska vara så jävla fyrkantiga och rigida att folk som jag ska straffas för att vi är sjuka eller för den delen, bara annorlunda.

I vilket fall; i morgon är dagen när jag ska ringa två samtal som förhoppningsvis kommer att generera bra grejer för mig, plus att mina föräldrar kommer och hjälper mig att storhandla (de har bil och jag vill handla billigt på Willys en halvmil utanför stan – helst utan att behöva bära allt på buss eller gående 😀 ).

  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet