Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det här är första dagen (onsdag) sen i fredags förra veckan som jag känner mig aningens mindre febrig och influensa-ig. Det är långt ifrån bra, men det är en tydlig skillnad, bara sen igår. Sen en liten stund tillbaka känner jag det ännu tydligare. Men jag är fruktansvärt, vansinnigt trött i kroppen och skallen.

Det jag dock tänkte skriva om idag, är dagens besök hos min pygmépsykolog. Det var ett bra sådant, och för första gången någonsin, tror jag, grät jag när jag satt där. Jag brukar inte göra det eftersom jag inte tycker om att tappa kontrollen, jag tycker inte om att visa mig svag och så vidare. Men… well, det handlade såklart om det här med boendet, och så brast det.

waterdrop

Vi pratade rätt mycket och länge om mitt boende, konflikten med grannarna och så vidare, och hur jag förhåller mig till det. Jag tror att vi är ganska överens om att mitt sätt att förhålla mig till det just nu inte gynnar mig, och inte är det heller särskilt konstruktivt. Där det är möjligt att vi har skilda åsikter är där jag har svårt att släppa taget om det hela, därför att jag känner att jag i så fall förminskar det lidande jag genomgått, jag liksom säger till mig själv att det inte spelar någon roll, att det är ok… När jag egentligen – fortfarande, efter flera år, inte tycker att det är ok.

Vi nådde inga slutsatser, annat än att han i något sammanhang klämde ur sig ordet konstruktiv (eller om det var jag), och jag insåg att det är ett ord jag gillar, eftersom det för en framåt. Och som jag säkerligen nämnt vid ett flertal tillfällen (om inte annat nämner jag det nu!); jag står så jävla still och stampar. För att ta mig vidare behöver jag lite positiva saker, såsom ett boende där jag inte känner mig så övervakad, bevakad och bedömd som jag gör här, jag behöver lite vettig sysselsättning och andra pengar än de jag har. I ett sånt läge är konstruktiv ett bättre ledord än det mesta, faktiskt.

Annars, och jag vet inte om det är kopplat till att jag mår bättre i kroppen, men jag satt här för en stund sen och insåg att jag faktiskt mår bättre psykiskt också, än jag gjort på flera månader. Typ sen mitten av sommaren. Jag litar inte på det riktigt än, men om kvälls-/nattångesten håller sig borta, om jag inte går runt med den där vidriga känslan av tomhet och meningslöshet, under några dagar – då kanske man kan tänka sig att nåt bra är på gång! Det skulle vara så fruktansvärt skönt – så kanske jag till och med kan få något vettigt gjort!

tangoSå. Det jag tänker ta med mig från dagens mentala, intellektuella och känslomässiga övningar, är att jag ska bli bättre på att vara konstruktiv. Det, i kombination med att jag förhoppningsvis, peppar peppar, kanske kan få må lite bättre kanske kan resultera i någon enstaka positiv förändring framöver.

För övrigt pratade vi lite grand (ser det inte jättekonstigt ut med mellanslag mellan lite och grand?) om offermentalitet, tycka-synd-om-syndromet och så vidare. Min mamma var ett konstant offer för omständigheter och tog mig veterligen aldrig någonsin i hela sitt liv ansvar för något som hände henne. Jag hade samma mentalitet som barn och tonåring, jobbade bort den när jag var mellan 22 – 30 kanske, men sen ett antal år tillbaka tror jag att jag har antagit den igen.

I don’t like it.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet